NY BOK
Vivian Gornick
Den udda kvinnan och staden
Natur & Kultur
”Starka band” finns dock översatt till svenska och ses som en klassiker i memoargenren. Den handlar om Bronx-uppväxten och den inte allt igenom goda relationen med modern.
I ”Den udda kvinnan och staden” har modern dött och Vivian Gornick själv passerat 80-strecket. Även den här gången är det en memoar och som titeln berättar är boken en kärleksförklaring till storstaden New York och en bekännelse över vad det kostat författaren att som kvinna leva ett liv utanför normen. Eller som Gornick själv skriver: ”Poängen med staden var att den gjorde ensamheten uthärdlig.” och ”Kort sagt: kärleksakten var himmelsk, men den var inte det viktigaste i livet.”
Kanske är det i dag knappt ens banbrytande att välja intellektuella samtal, skrivliv och kortlivade kärleksaffärer framför monogam relation och familjebildande. Men genom Gornicks tillbakablickar blir det tydligt att det är kvinnor som hon, födda på 1930-talet, som genom sitt sätt att leva möjliggjort för sådana som jag själv att välja bort den konventionella tvåsamhetsnormen utan att bli sedd som en anomali. För det är jag Vivian Gornick och hennes medsystrar tacksam.
Och vi som är dåliga på kärlek är desto bättre på vänskap. ”Den udda kvinnan och staden” är till stor del en hyllning till just vänskapsrelationer och bästa vännen Leonard får en betydande stor plats både i Gornicks liv och i boken.
Men författaren har för den sakens skull inte levt ett liv utan romantisk kärlek och sexuella passioner – tvärtom. Här finns fina historier, men även berättelser som i dag klassas som övergrepp. Tydligt blir alltså att det inte bara blivit enklare att som kvinna leva sitt liv solitärt, utan också att vi med tiden fått en annan blick på ömsesidighet i sexuella situationer.
Samtidigt är det många av Gornicks anekdoter som saknar tyngd. I ”Den udda kvinnan och staden” bereds författarens veckohandling lika mycket utrymme som hennes intressanta flickdrömmar om att leva ett politiskt liv. Till en början tänker jag att det bara är just personer som nått Gornicks aktningsfulla ålder och status som kan tycka att det är rimligt att skriva och ge ut en bok som till så stor del utgår från meningslöst flanerande.
Samtidigt finns det kanske en poäng i att gestalta det till synes intetsägande: Vivian Gornick ser allt som konst och hittar poesi även i vardagliga företeelser och möten som andra går förbi.