Hösten 1976 häktas Sanfrid Eriksson i Morjärv misstänkt för att vara rysk spion. Rubrikerna kablas ut i hela Sverige om den så kallade Morjärvmannen. Efter den långa häktningen som följer och frigivningen 1976, då det visade sig att Sanfrid Eriksson var oskyldig, började makarna Sanfrid och Karin skriva biografin och teckna ner sina egna vittnesmål om Säpos förföljelse.
Boken kunde färdigställas när änkan Karin Eriksson, nu 32 år senare, fick tillgång till Säpos hemliga arkiv med 2 000 sidor om hennes make. Då förstår Karin den verkliga omfattningen av skuggningen. Det visar sig att en hel by av angivare har värvats av Säpo, ryktesspridningen och baktaleriet har varit enormt. Och bevakningen av en oskyldig man hade pågått i hela 18 år.
Sanfrid Eriksson som avled 1990 får nu alltså upprättelse. Och det är häpnadsväckande läsning rakt igenom. Sanfrid visste ju under många år att han var skuggad men inte vad han var misstänkt för. Många gånger spred han osannolika rykten, till någon sa han att han smugglat diamanter från Afrika i bensintanken och till någon annan att han var omåttligt rik utan att behöva arbeta.
Kanske använde han den sortens galghumor för att stå ut med pressen. Men för varje nytt rykte såg Säpo en ursäkt att fortsätta spaningen och telefonavlyssningen.
Många komiska situationer beskrivs när Sanfrid tagit sina förföljare på bar gärning när de stått och lurpassat i hatt och överrock i någon skogsdunge. Det är underhållande läsning, verkligheten överträffar dikten i stort sett på varje sida. Fast egentligen är alltsammans både tragikomiskt och skrämmande.
Boken innehåller en faktadel där vi bland annat får ta del av Säpos protokoll, och brist på protokoll, sådant som var pinsamt för Säpo skrevs ofta inte ner.
Det är intressant att ta del av polisens arbetssätt vid den tiden. Bakom stämpeln "Hemligt" kunde mycket märkligt förekomma, bland annat denna förföljelse av privatpersoner, på mycket lösa grunder. En smutsig del av Sveriges historia som ofta lite lättvindigt skylls på kalla kriget.
Den faktabaserade delen av boken är viktig för att ge boken dess tyngd. Men för mig är den mest givande läsningen när man får hela bilden av människan bakom dessa rubriker. En varm och kärleksfull familjefar som också kunde vara ekonomisk på gränsen till snål. Och spjuveraktig på ett sätt som inte alltid gagnade honom själv.
Det är bra att de mindre smickrande sidorna också beskrivs, det blir trovärdigt. Karin Eriksson har en förlåtande hållning och förstår att många i byn blev lurade till angiveri och att de bara ville vara duktiga samhällsmedborgare.
Boken Morjärvmannen och Säpo är en uppgörelse med det förflutna men ställer också många viktiga frågor som gäller än idag, och därför känns den aktuell och relevant.