SCENKONST
In Memoriam
Medverkande: Ann Petrén och Lotta Tejle
Manus: Emanuelle Davin
Regi: Anna Novovic
Gästspel Riksteatern
Norrbottensteatern 16 mars kl 19.30
Systrarna Alice och Vivianne har båda haft sina glansdagar som skådespelare och tävlat om både föräldrarnas gunst och om berömmelsen. Båda har, på olika sätt, smärtsamma minnen av sina föräldrars orättvisa behandling med favorisering eller att inte få äta för att inte bli ”tjock”.
Nu är de två äldre, bortglömda filmstjärnor, som bor kvar i familjens egendom, ett kråkslott med fördragna gardiner. Där lever de, isolerade från omvärlden, hänvisade till varandra, Vivianne i rullstol och Alice som tampas med psykisk ohälsa. De sitter fast i livet samtidigt som de håller varandra fångna i ett hatkärleksförhållande.
I den kärva dialogen, som för övrigt är helt genial, pyr ett maktspel som tar oväntade vändningar. Ann Petrén spelar verkligen ut i rollen som Alice, uttråkad passopp som serverar sin syster ömsom sur tårta ömsom medicinburkar på silverfat med lock. Lotta Tejle spelar den hjälplösa väna systern Vivianne – men det visar sig inte vara helt sant.
Det blir under föreställningens gång mer och mer omöjligt att avgöra vem som är den onda och vem som är offret. Bit för bit målas familjebilden upp och man får klarhet i vad som egentligen hände. En familjetragedi som, om den blivit uppklarad från början, inte behövt leda till ett helt liv av kamp och rivalitet mellan systrarna.
Det finns filmreferenser, exempelvis Alfred Hitchcocks ”Psycho” och inte minst Robert Aldrichs klassiker från 1962 ”Whatever happened to Baby Jane?” som är en stark inspirationskälla.
Det kanske bör nämnas att marängbakelse-klänningarna bara är på just i början. Mer behövs inte, det är ändå en talande bild för den trånga kvinnorollen som bygger på skönhetsidealen.
I eftersnacket ”Röörs salong” intervjuades Ann Petrén och Lotta Tejle av teaterchefen Gunilla Röör och får frågan om svårigheten att som lite äldre kvinna få teaterroller.
– Det är sant att man hamnar i vissa fack när man är över 60, vi får färre roller och får ofta spela mormor eller något liknande. Men vi vill inte bekräfta det. I stället vill vi med denna och liknande föreställningar ta plats och ta situationen i egna händer, sa Ann-Petrén och Lotta Tejle.
Och det gjorde de. Med den äran!