Att gå på högstadiet är jobbigt för de flesta. Om du dessutom är nyanländ invandrare och bär hela din familjs hopp om en bättre framtid på dina axlar, kan det bli ett rent helvete. Men det finns hopp - om någon verkligen ser dig.
Filmaren Julie Bertucelli har följt en grupp franska skolelever under ett års tid. De kommer från tjugo olika länder och går i en specialklass som ska förbereda dem för den vanliga undervisningen. Deras lärare Madame Cervoni brinner för sitt arbete, hon uppmuntrar eleverna till ständiga samtal i klassrummet för att de ska träna på franskan.
Barnen, som är mellan 11 och 15 år gamla, är smarta och nyfikna, temperamentsfulla och taggiga – precis som vilka skolbarn som helst. Men var och en bär på en unik historia.
Här finns flickan som måste höja sina betyg, annars skickar föräldrarna tillbaka henne till Mauretanien för att bli omskuren och bortgift. Här finns den serbiske pojken som misslyckas på proven för att han ägnar all tid åt att hantera sina föräldrars asylärende (han är ju den ende i familjen som kan franska). En del har separerats från sina föräldrar och bor hos släktingar, andra lämnas ensamma hela kvällarna för att föräldrarna måste arbeta.
Madame Cervoni (och Julie Bertucelli) ser var och en av dem. Filmen lyfter fram individerna, ger ansikte och kropp åt dem som den främlingsfientliga retoriken vill förvandla till massinvandrande svärmar. Att klasskamraterna dessutom är så fina mot varandra ger filmen en ännu större värme.
Att Franska för nybörjare får svensk biopremiär några veckor innan riksdagsvalet känns inte precis som en slump. Här finns mycket bränsle till debatter om såväl skolpolitik som socialt arbete – och en engagerade lektion om alla människors lika värde.