TEATER
Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton
Norrbottensteatern, scen 1
Pjäsförfattare: Tage Danielsson i bearbetning av Henrik Dorsin och Carl Bagge.
Regi: Isabelle Moreau
Koreograf: Johanna Lindh
Musik: Carl Bagge, sångtexter Henrik Dorsin
Medverkande Martin Sundbom, Karin Paulin, Tomas Isaksson, Kristine Gulbrandsen, Maria Pontén, Lars Paulin, Hilda Ekstedt, Pär Andersson, Tommy Skotte
Premiär lördag 24 oktober klockan 16
Tage Danielssons klassiska julberättelse ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton” blev musikal för ett par år sen, då Henrik Dorsins och Carl Bagges version gjordes på Scalateatern i Stockholm. På lördagen hade den premiär på Norrbottensteatern.
Martin Sundbom har rollen som den skämtsamma, ivriga berättaren som guidar oss genom föreställningen. Han förklarar, tydliggör och överför historien till vår tid, som tillägget i repliken ”… tiggarna som vi förr, liksom i dag, kan se på gatorna”.
Hilda Ekstedt sätter stämningen med Gunnar Svenssons klassiska saxofonsignatur innan allt drar igång. Inledningen är mäktig, glittrande och skickligt utförd – men sedan blir det onödigt utdraget. Några musiknummer hade kunnat kortas eller tas bort helt så att handlingen förts framåt.
En av de mest minnesvärda scenerna är dock när Karl-Bertil går hem i natten efter jobbet på postverket och möter samhällets utstötta på gatorna. Lars Paulin och Kristine Gulbrandsen, som uteliggare och glädjeflicka, gör sången ”Vintertid” till föreställningens vackraste och mest rörande stund. Där infinner sig den rätta, ombonade känslan av värme och godhet som är så karaktäristisk för Tage Danielssons tv-saga, och som sedan växer till sig i andra akten.
Rådande restriktioner med 50 personer placerade på varannan stol i en salong med över 300 platser blir en utmaning för skådespelarna, men de sliter hårt, och det lönar sig. De sjunger och dansar, roar och berör – och de gör det på ett utmärkt sätt.
Att ett antal personer i publiken står för ett beteende som för tankarna till gamla tiders skrattmaskiner förtar dock stundtals lite av stämningen.
En ensam snöflinga singlar ner som avslutning på Karin Paulins finstämda sång om fallande snö. Till slut fylls hela salongen av den stämning som är själva kärnan i berättelsen. Ett budskap värt att påminnas om inför den högtid som komma skall.