NY BOK
Roy Jacobsen & Anneliese Pitz
Mannen som älskade Sibirien
Norstedts
Tjugofem år gammal gav han sig ut på sin första forskningsresa. Året var 1877. Bara det att ta sig från Tyskland så långt österut man kunde komma innan Ochotska havet tar vid, hade räckt som äventyr för de flesta. Med sig hade han vetenskaplig utrustning. Forskningsresorna pågick till år 1899.
Boken tar oss till platser där människor gjort sig sina egna lagar och skapat sin egen kultur. De levde utan skyddsnät – och en del levde helt ensamma. Dörries möter mongolfolk, ryssar, kosacker, militärer, frisläppta fångar. Män, kvinnor, barn. Merparten av människorna levde sina vardagsliv med samma glädjeämnen och sorger som i Europa, men framförallt med en stor beredskap att hjälpa varandra.
Dörries besöker också det illa beryktade tvångsarbetslägret på ön Sachalin. Från 1600-talet fanns det flera tvångsarbetsläger i Sibirien, motsvarande Gulag som tillkom efter oktoberrevolutionen 1918.
Här i östra Sibirien levde Fritz Dörries i ett kvartssekel i vetenskapens tjänst. Dagligen tampades han med björnar, tigrar, vargar, ormar. Och mygg, mygg, mygg och knott. Allt uthärdades, medan Dörries utförde sina dagliga sysslor som att odla fram fjärilar från insamlade larver, fånga och preparera insekter, smådjur, stora djur, fåglar.
Dörries levebröd var pälshandel och att sälja alltifrån fjärilar, till tigerskinn, till femtio levande dybowski- och wapitihjortar till lord Bedford. Ättlingarna till hjortarna lär leva kvar på ett gods i England.
Med jämna mellanrum forslades det som samlats in, till Vladivostok för att skickas vidare till Tyskland för försäljning till museer och samlare. På en säsong kunde man samla in 4 000 fjärilar och skalbaggar. Dessutom samlades andra insekter, kräldjur, snäckor, växter, fåglar, däggjur in, i tusental.
Vetenskapsmän vid sent 1800-tal verkade med delvis andra värderingar än vad som är acceptabelt idag. Som att samla in skallar från olika folkstammar för att forslas till Europa, trots att inget folk accepterar att skallar grävs upp och skiljs från kroppen på deras döda. Detta gjorde även Dörries.
Bokens författare Roy Jacobsen och Anneliese Pitz fick ta emot Frits Dörries samlade anteckningar av en släkting, som hade ärvt dem. Boken är en dramatisering av dessa och skriven i jagform.
Boken ”Mannen som älskade Sibirien” är en bok om hängivenhet. Om kärlek till livet – och viljan att förstå hur allt hänger ihop. En bok som väcker ömhet för människan.