NY BOK
Hans Rosenfeldt
Vargasommar
Norstedts
Och att den utspelas i Haparanda, historiskt sett en smått mytisk gränsstad där revolutionsledaren Lenin passerat, men där det i relativ nutid mest dramatiska som hänt är att Ikea smällde upp ett varuhus där.
Nu har ju inte storleken någon större betydelse vad gäller brott och kriminalitet. Dess grund-anatomi av pengahunger, knark, skulder, utpressning och våld finns i större och mindre skala varhelst i världen. Plus, inte att förglömma, hämnd - som drivkraft nästan oöverträffad.
Anslaget i "Vargasommar", första boken i en planerad serie, är både makabert och våldsamt: en död varg hittas med delar av en man i magen.
Dödade vargen mannen, eller var han död innan han blev föda åt en uthungrad varg? är frågor polisen Hannah Wester med kolleger, plus förstärkning från Luleå, får på sitt bord. Ganska snart konstateras att ett brott, ett mord, har skett.
Rosenfeldt är mannen bakom tv-serien Bron (en favorit) och därför blir jag till en början besviken på "Vargasommar". Mer av samma är känslan, kriminalromanens ABC – igen. Varför?
Vi får så smått känna karaktärerna, deras handel och vandel och deras vardag av drömmar och ofta rätt sjaskiga liv. Eller torftiga relationer som inte sällan gått i stå, i Hannahs fall bottnad i smärta kring en mamma som tog livet av sig. Fast där minnet av försvunna dottern Elin frambringar den största ångesten. Och frågan: Varför? Och vad har hänt sedan hon försvann, blev kidnappad, och bara lämnade kvar en röd lacksko. 28 år har gått.
Staden Haparanda kallas i romanen "Hon", och Rosenfeldt försöker bygga en helhet genom att skjuta in dess historia, eller i ett helikopterperspektiv skildra ett vardagsliv, en parallell till det blodiga drama som pågår i samhällets mer ljusskygga trakter, fast ibland stöter de båda på varandra. Kriminalitetens tentakler är vida och gränslösa, och i "Vargasommar" kommer en mördarmaskin med namnet Katja att ha huvudrollen, på flera olika sätt. Hon jobbar på uppdrag av en oligark i Ryssland, och flera gånger under läsningen kommer jag på mig att tänka på Millennium-serien (fast utan Lisbeth Salander). Hon var bra på att vänta, är en återkommande karaktärsbeskrivning av Katja.
"Vargasommar" får mig inte att skaka som ett asplöv av spänning. Men den överraskar när drygt ett femtiotal sidor återstår. Det jag kanske borde ha förstått tidigare klarnar, och får mig att bli nyfiken på vad som komma skall. För "Vargasommar" har ett slut, men samtidigt ställer den frågor för polisen, makan och mamman Hannah Wester. Och jag som läsare gläds, trots allt, åt att det ska bli en fortsättning. Och jag tror att det bara kan bli bättre.