Det är sorl och förväntan i luften. Helgens första spelning på LKAB-scenen och området fylls stadigt på minuter innan klockan slår 20:00. Även om det är svårt att säga om förväntningen beror på en stundande festhelg eller en spelning med Vargas & Lagola så tystnar sorlet när det vitklädda, ansiktsmålade bandet kommer in på scen och eldar rökelsepinnar över publikhavet. Palo santons (påstådda) renande ångor sprider sig över publiken och, beroende på hur man är lagd, så går det att vittra en dos av flummighet.
Duon, som består av Vincent Pontare och Salem Al Fakir, är en välkända för sitt skickliga låtskriveri och förmåga att producera hits. Snabbt inpå entrén spelar de "Hurts to be hurt" och det känns elektriskt, samspelt och nästan bombastiskt. Även megahiten "Roads" imponerar på den festsugna publiken och gör det tydligt att man kan göra spiritualitet och hippie-kultur kommersiellt gångbart. Det är rökelser, radiohits och jäkligt bra.
Där någonstans börjar det dock bli ointressant. "Suddenly” känns tråkig och verkar okänd för publiken. Låten efter är svår att placera då jag inte hör vad de sjunger.
I mitten av spelningen försvinner plötsligt alla bandmedlemmar och en jordglob placeras istället ensam på scen. Strålkastare och minuter av en mörk, dystopisk och engelsktalande röst som avslutar sin monolog med ”the only home we ever known”. Fint med viss miljöaktivism, men det hade behövts något mer visuellt för att inte falla platt. Eller så är det bara den kalla vinden och skingrande folkmassan som gör att suget efter att se mer av duon avtar.
Lekfullheten med kläder och smink kombinerat med doften av rökelsen gör att liveakten till en början känns omfamnande och spännande. Och det är bra, proffsigt och snyggt - men när topplistelåtarna är avklarade vill jag gå hem.