NY BOK
Agneta Pleijel
Sniglar och snö
Norstedts
När Agneta Pleijel berättar om sitt liv använder hon genomgående tredje person. Om hon vill kommentera förloppet eller sina handlingar i det förflutna går hon direkt över till jagform.
De skiftena kan komma mitt i flödet. Det betyder inte att hon är bitter eller upprörd, nog snarare att sikten har klarnat.
Kring 1970 blir hon gravid men mannen vill inte ha barn. Likväl flyttar de ihop och hon föder en ”liten prinsessa” som man dock under de första åren inte ser så mycket av. Hon försöker i stället begripa sig på fadern, mest som en möjlighet att bättre förstå sig själv.
Agneta Pleijel blir Aftonbladets kulturchef 1975. Hon hoppas att det uppdraget ska göra henne till en hel människa. Som synes är det återigen samma introverta behov som styr.
Hon är på Aftonbladets kultursida i tolv år och slutar 1980. Karl Vennberg och Axel Liffner framställs som snälla och kloka farbröder. Via tidningen möter hon också Birgitta Trotzig. Vännen har ”en grundad och genomarbetad syn på estetik, politik och moral” och verkar kunna se rakt in i människor.
Hon har annars inte så mycket att rapportera från detta politiska nav, säger upp sig, lever ensam, deprimerad och saknar en tid jobb och uppdrag och når inte fram till sin nu tioåriga dotter.
Så dyker en egendomlig figur upp, en läkare som är polymorft pervers. Han vill alltså ligga med alla kvinnor och de två är tillsammans en tid. Dottern hatar honom men hon tar inte flickans parti.
”Jag var imbecill”, erkänner hon. Fast själv misstänker jag att skrivande människor ofta är imbecilla, ja i den meningen att inget annat är lika viktigt för dem som skrivandet.
Därpå stiger en ängel ner till henne, en betongarbetande ängel. Hon kallar honom M. Han är vacker som en gud och kan till och med gråta, en polack som varit i Sverige länge och talar vårt språk flytande.
Det hela slutar samma dygn i hennes säng. Ett sådant förlopp skulle nästan inte hålla i en vanlig roman.
Men kring M byggs resten av hennes liv upp. Han vållar henne länge lika mycket smärta och sorg som glädje och lycka.
Hon får följa med honom till Polen och möter hans släkt. I det landet ser hon något som liknar verklig demokrati, Polen håller ju på att befria sig från det sovjetiska oket.
Så berättar M att han fått barn med en annan kvinna. Han reser mycket, bor tidvis i Polen med kvinnan och barnet och flyttar till en kibbutz. Hon försöker göra sig fri även om hon ”känner sig flådd”, som en ”plockad fågel”.
På en författarkongress i Mexiko får hon höra att planeten är svårt drabbad av många problem. Samtidigt slits hennes personliga liv i bitar, hon är ”förödande, förkrossande och ursinnigt ledsen”.
Hon lyfter in sina egna erfarenheter i utläggningar som liknar små essäer. Ofta blir det fråga om att belysa rätt allmänna begrepp med hjälp av egna exempel, sådant som kärlek, erotik, frihet, familj, hem, avund, att åldras – men också svaren är rätt allmänna, om än vackert, ofta poetiskt formulerade.
Stilen är vårdad och glansfull trots det uppslitande innehållet. Jag njuter av att det hela är så formsäkert återgivet.
Det kan nästan verka som om ingen ko är på isen trots att vi ser att den trampat igenom och plaskar omkring i vaken. Där finns en distans, men texten känns både uppriktig och sannfärdig.