NY BOK
Mitt liv som scengångare
Björn Skifs – med Petter Karlsson
Forum
Publiken fick, efter jublet och applåderna att döma, vad de önskade från en av Sveriges populäraste och mest mångsidiga artister. Jag gillade också vad jag såg och hörde, inte tu tal om annat, kanske främst för showens variation.
I den nyutkomna memoarboken "Mitt liv som scengångare", som skrivits tillsammans med författaren och journalisten Petter Karlsson, får man följa honom från uppväxten i Vansbro i Dalarna till dags dato när han fyllt 73 år och börjar känna att karriären ändå kanske har ett slut.
Det är kronologiskt berättat och för den som följt Skifs karriär är det inte så värst mycket nytt att läsa, förutom lite runt det privata som han med viss tvekan valt att berätta.
Novisen som blivit nyfiken på artisten som två gånger representerat Sverige i Eurovision Song Contest är bara att gratulera.
Skandaler med droger eller orgier av olika slag finns det inga. Att tappa minnet runt sångtexten, som hänt då och då, faller ju under andra rubriker. Och som den komiker han också är har han klarat det mesta galant på scen och kabaré.
Äpplet faller inte långt från trädet är ett uttryck som passar bra på underhållaren Björn Skifs. Pappa Anders i Vansbro var flitigt engagerad i ortens revyer, och intresse fanns också hos mamma Britta, och han beskriver att han föddes "med scen-damm i näsan".
Det finns inte mycket han inte provat på som faller under den breda benämningen showbiz, han har till och med varit programledare i tv (tillsammans rned Arne Hegerfors i "Kryzz").
Barndomen och de famlande relativt tidiga åren i livet är det mest intressanta i Skifs memoarbok. Då när han kände, tvekade, men ändå vågade ta steg som visade sig leda rätt för hans inre önskan. Det stod mellan en trumpet och en tandställning då han var nio år. Vilket det blev borde inte vara svårt att lista ut.
Fast det som kanske helt avgjorde framtiden var när Björn Skifs 1963 började latinlinjen i Borlänge, vantrivdes och ringde hem och med ångest och bultande hjärta sa till pappan: "Eh ... jag kommer hem nu"
Pappan är tyst en stund, men säger sedan: "Ja, gör det. Kom hem, du."
Och hem hittade han, vilket ”Mitt liv som scengångare” intygar.