Att se Vånna inget live är en ny bekantskap för mig. Men det kommer bli långvarigt.
I NSD-tältet tidigare under kvällen förklarade bandet deras utlandsturnéer till Tyskland och USA med att trots att de sjunger på svenska får de fans eftersom att folk gillar utstrålningen, känslan och energin, på sant Movits!-manér.
Jag förstår den utländska publiken fullständigt. Sedan adderar man dystra, vemodiga, intressanta texter till det punkiga och ösiga. Lägger till Karolina Engdahls mäktiga röst och det är fullträff.
Det är mörker. Texter om att "lappa ihop en trasig värld" och om att "vi har helvetet på jorden och det finns ingen bön som kan rädda oss". Men så görs det ändå på något sätt glatt och smittande. Jag tror det är spelglädje.
Basisten gjorde ett sent avhopp och Joel Nevrup som annars spelar orgel tog platsen. Som punkscenen ofta gör löser man att man lärt sig låtarna under dagen med att bara ösa på lite extra och lira sig ur sitsen.
Från scen hyllar de insomnade Umeå-bandet Masshysteri. Fullt förståeligt. Avslutande Allvar är värd en helt egen recension, så bra den är. Det har vi inte plats med och fantastisk låt får räcka. I mina lurar när jag går för att skriva det här är det "Men jag tar livet på för stort jävla allvar, för stort jävla allvar" som ekar. Och när jag skriver. Och imorgon.