Välskrivet om klasskamp i 1930-talets Tornedalen

Mikael Niemis nya bok ”Sten i siden” är en välskriven berättelse om armod, kamp och strejken mot Pajala vägförening.

"En sårig relationsroman likväl som en politisk thriller", skriver NSD:s recensent om Mikael Niemis roman "Sten i siden".

"En sårig relationsroman likväl som en politisk thriller", skriver NSD:s recensent om Mikael Niemis roman "Sten i siden".

Foto: Pär Bäckström

Recension2023-10-17 06:07
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

NY BOK

Mikael Niemi

Sten i siden

Piratförlaget

Tornedalen på 1930-talet. Ute i skogarna sliter hungriga arbetare med att bygga vägar för svältlöner. I arbetsauktioner arrangerade av Pajala vägförening tävlar de i att bjuda under varandra i förhoppningen att ändå kunna försörja sina familjer. När så fackföreningsrörelsen och socialismen når Tornedalen går en spasm av hopp genom arbetarnas hungriga kroppar. I hopp om höjda löner och bättre avtal går man ut i strejk. Konflikten skär rakt genom de många små byarna omkring Pajala, där en ny tidsanda och en ny politik på dramatiska sätt ställs mot både klassamhälle och religion.

Mikael Niemis nya bok ”Sten i siden” är en roman i den gamla arbetarskolan. Med utgångspunkt i vägstrejken i Pajala 1931 skildrar författaren den chock som de moderna politiska rörelserna orsakar när de når norra Sverige. Socialister och kommunister ställs mot borgare och hemmansägare, präster och predikanter. Som en tredje väg återfinns nazismen, som gör stor sak av att värna nationens och folkets ära. Fattigdom, desperation och bitterhet blir explosivt material när förhoppningar om nya och bättre tider för arbetare växer, likväl som motståndet blir bittert hos de samhällsmedborgare som gynnats av den gamla ordningen. I små byar där familjer och släkter står varandra nära och där alla känner alla blir konflikterna snabbt personliga. Snart står vänner mot vänner, fäder mot söner och makar mot makor i en giftig och infekterad politisk strid som kommer att påverka människor och deras relationer i generationer.

På sidan av den rena arbetarskildringen, som tar sitt avstamp i verkliga händelser och verkliga livsöden, finns i Mikael Niemis nya roman också en mer mystisk ådra. I en vindlande resa i ångest och mörker får läsaren följa Siw, kvinnan som bär en demon i sitt inre. I ett tillstånd av periodiska visioner känner Siw på sig vad som ska hända och demonen Saiva berättar för henne med sin mörka röst om hur människor omkring henne ska dö. När Siw blir äldre söker hon svaret på sitt tillstånd i familjens tornedalska rötter, rötter som går tillbaka till tiden för vägstrejken i Pajala.

Mikael Niemi har odlat och förädlat ett språk som är både poetiskt och rakt, humoristiskt och kargt. Detta språk lämpar sig mycket väl när han tar på sig rollen som arbetarförfattare. Det sjungande, korthuggna språket får tydlig struktur i skildringen av arbetets mödor samtidigt som humorn får ställas lite åt sidan. Istället är det berättarglädjen som slår mig när jag läser ”Sten i siden”. Mikael Niemi har en tendens att hitta ämnen att skriva om som verkar bli till hjärtefrågor, och jag har nog aldrig känt denna tendens så tydligt som här sedan han släppte genomslagsromanen ”Populärmusik från Vittula”. Utan något behov av att briljera med sin kunskap målar Mikael Niemi upp ett historiskt Tornedalen som i hans händer i allra högsta grad kommer till liv. Här finns den arge Eino Vanhakoski och hans son Algot, hans fru Saara och hans dotter Martha. Här finns Einos förhatlige bror, hemmansägaren Wilhelm Vanhakoski likväl som storbondesonen Petrus, Algots bäste vän. Som läsare känner jag att jag är där bland de människor Mikael Niemi uppenbarligen gjort sig stor möda med att själv lära känna. Dessa karaktärer bebor ett Tornedalen som är anfrätt av armod och elände, ”det gamla onda Tornedalen”.

Visst finns det fläckar även i ”Sten i siden”. Det kvinnliga perspektivet lyser exempelvis i mångt och mycket med sin frånvaro vad gäller komplexitet. Även om kvinnor som Saara och Martha visst figurerar i berättelsen blir de sällan mer än bifigurer, en sorts fond på vilken männens handlingar, framgångar och misslyckanden projiceras. Siw har desto större del i berättelsen, men förekommer däremot inte som en integrerad del av den politiska handlingen. Där männen och politiken utgör berättelsens huvudsakliga stomme framträder kvinnorna i ”Sten i siden” helt enkelt inte som politiska subjekt. De reduceras till att tillhöra det privata och ges inte någon tydlig egen röst. Det är synd, då Mikael Niemi ändå lägger den berättarmässiga grunden för dessa kvinnors vedermödor och deras utsatta situation.

Detta oaktat är ”Sten i siden” en välsvarvad och berörande roman som med driv och karg passion skildrar arbetets armod och socialismens vingslag i norra Sverige. Det är en kärv relationsroman likväl som en politisk thriller. Med känsla för både språk och dramatik berättar Mikael Niemi om de sår som kampen orsakar och som tiden inte vill läka.