NY BOK
Marianne Lindberg De Geer
Sig själv närmast
Kaunitz–Olsson
Monas stora kärlek, Johnny, är rockstjärna på väg mot allt större berömmelse. Hans dragningskraft är magnetisk. Han är vacker, han rockar som en gud. Samlivet med honom är allt hon kan önska. De kan till och med prata med varandra. Och de väntar barn tillsammans.
Men säg den lycka som varar. I romanen möter läsaren henne som ensamstående mamma med två barn. Den nyfödda Sarah, och den fyraårige sonen Daniel som hon har med Teddy. Men Johnny, han har annat att göra. Han turnerar, och dyker upp i hennes liv när det passar honom.
Johnny kan konsten att vara sig själv närmast. Vilket också gör honom till en skitstövel. Hans löften är inte mer värda än en finsk mark. Han får emellanåt svarta ögon, och kan vara hårdhänt. Johnny är också notoriskt otrogen. Utöver kvinnor i varje stad, har han en ny familj och nytt barn. Han sprider elände i båda sina familjekonstellationer.
Men för Mona är Johnny ständigt närvarande i hennes tankar och drömmar. Hon tappar bort sig själv och faller snart rakt ner till botten. Våldsam ångest. Missbruk av psykofarmaka och vin. Inga relationer fungerar. I det läget är sonen Daniel den ende vuxne i familjen, som ser till att vardagen fungerar hjälpligt.
Det finns dock en skyddsängel bland hennes bekanta, en medmänniska som vågar gripa in i väninnans liv. Mona får redskap att ta sig ut ur den "splendid isolation" som tabletter och alkohol ger.
Mona vill mer. Att vara mentalsköterska räcker inte. Hon ger sig in på den konstnärliga banan och blir därmed mer jämbördig Johnny. På vacklande ben, likt Bambis lillasyster, bryter Mona upp från sitt gamla liv. Kanske klarar hon det. Eller kanske inte.
Romanen utspelar sig i början av 1980-talet. 1970-talet – det årtionde då begreppet "Love and Peace" myntades – är avklarat. In marscherar Individen, med breda axelvaddar och tuperat hår. Individen ska stärkas, och genom självförverkligande nå dit ”jag” vill.
Den nya tiden slår igenom på alla nivåer. Karriär och prylar blir de främsta sociala markörerna. Jämställdhet blir en samhällsfråga, och uppropet ”Kvinnor kan” slår rot. Till och med synen på psykisk ohälsa förändras, vilket Mona märker på sin arbetsplats. Samtalsterapi, enskilt och i grupp, ersätter de närmast medeltida psykiatriska metoderna inom mentalvården.
Mona blir ett barn av sin tid. Eller – kanske har det alltid funnits alla sorter? Kvinnor – och män – som inte orkar/kan/vill stå på egna ben. Medan andra tar sin rättmätiga plats på jorden.
En välskriven och absolut läsvärd roman.