NY BOK
Håkan Nesser
Schack under vulkanen
Bonniers
När Lunde sänt i väg de första trettio sidorna till sin förläggare försvinner han spårlöst. Senare blir två andra författare borta lika oförklarligt, en kvinnlig poet och en kritiker. Poetens dagbok hittas men är inte till mycket hjälp.
Månaderna går. Gunnar Barbarotti och de andra poliserna i Kymlinge som utreder fallen finner inga motiv, inga kroppar, inga vittnen, inga vapen, inga brottsplatser och inga spår, bara tre gåtfullt försvunna personer.
Nesser gör det svårt för de arma utredarna – och för läsaren, även om vi får veta lite mer än poliserna. Men de halvkvädna, anonyma visor som fogas in på ett par ställen blir begripliga först i efterhand.
Nesser skriver som alltid väl, han ger sig tid att vara sparsmakad och välja sina ord med omsorg. Det är egentligen en våghalsig syssla, man kan ju lätt tappa tempo om det språkliga finliret får tar över för mycket. Stilskrivare är också rätt sällsynta i de kretsar som skildrar mord och polisarbete. Bladvändare kräver som regel högre fart och ett mer dramatiskt förlopp.
Men ju mindre fart och våld, desto viktigare är personskildringen. De tre figurer som försvinner håller inte riktigt måttet, tycker jag. Det märker man när Barbarotti och de andra poliserna tar över, då växlar texten upp.
Det beror delvis på att Nesser har så god hand med den dialog som då tar över. I de samtalen är också polisjargongen väl återgiven. Men berättelsen får även en annan existentiell tyngd, delvis för att Barbarotti är ”amatörtroende”. Hans gud en lågmäld och "trogen samtalspartner”.
De tre offren hör ju hemma i Nessers egen bransch. Han karikerar möjligen någon litterär kändis men med så lätt hand att ingen behöver känna sig utpekad. Lustmord är det i alla fall inte fråga om.
Så hittar man Lundes utbrända bil på en gammal timmerväg. Då trappas också spaningarna upp. Men man kommer ändå ingen vart. Det blir av det skälet just inte mycket att referera heller. Har det ens begåtts några brott, frågar sig poliserna.
”Och plötsligt är det afton.” Så lyder slutraden i en underbar kortdikt av Quasimodo. Och romanen slutar på ungefär samma sätt. Det hela är oväntat över efter ett vittnesmål på tio sidor från en bifigur precis i slutet. Man får därmed inte riktigt möjlighet att med bokens hjälp landa och fördjupa sina intryck.