NY BOK
Rosa Liksom
Älven
Översättning: Janina Orlov
Wahlström & Widstrand
Precis som "Överstinnan" handlar denna roman om Lapplandskriget 1944-45, de strider då den finländska armén tvingade bort tysk trupp från norra delen av landet.
I den förra boken stod den politiska, nazistvänliga eliten i berättelsens centrum. Överstinnan dyrkade Hitler och drunknade i namn, grader, slag, parader och fester. Nu är det en fjortonårig flicka som återger hur kriget drabbar civilbefolkningen.
Hon och två andra flickor företar en heroisk vandring då de räddar med sig gårdens boskap över till den svenska sidan.
Samma virrvarr råder i hennes beskrivning som den gången uppstod på vägarna under den panikartade förflyttningen, ”en enda lång och sprattlande oreda”. Texten blir lika galopperande och bångstyrig som förloppet och Rosa Liksoms stil är gärna slängig, nästan våldsam. ”Stora flingor, blöta som nytvättade handdukar föll”, kan hon skriva. Janina Orlovs översättning hänger obesvärat med i svängarna, uppfinningsrik och smidig.
De flyende har det svårt men Rosa Liksom betonar att korna får lida lika mycket. Här finns inte någon gräns mellan människa och djur, de tillhör också familjen. Korna går ”som upptäcktsresande med mulen i vädret”, när de kommer in i okänt land, noterar flickan.
Sällskapet tar sig efter ett oändligt köande via en eländig färja över till Sverige och landar där i den svenska byråkratin. De får ta sig till olika förläggningar, undersöks, avlusas, får kläder, undersöks igen, sorteras och så vidare. Men samma befängda regler gäller då som nu: flyktingarna får inte arbeta.
Flickan letar efter sin mamma som är gravid, planlöst, utan hjälp. Hon kommer bort, hamnar åter i olika köer, rymmer, går vilse, blir sjuk, frisknar till och söker vidare.
I maj 1945 återvänder man till ett plundrat, bränt och förött hemland. Även gravarna är minerade. Men arbetet med att återställa allt börjar genast.
Man anar tidigt att Rosa Liksom haft hjälp av ögonvittnesskildringar och på sista sidan tackar hon sju personer för att de delat med sig av sina minnen. Men hennes inbillningskraft är ändå beundransvärd, en bragd att hon kunnat skapa, ja återföda, denna myllrande verklighet utifrån de samtalen. Den överrika beskrivningen ligger med sitt allseende stundom nära filmen.