NY BOK
Annika Persson
Var vid gott mod
Albert Bonniers förlag
Att skriva en biografi kräver också rätt material och förmågan att ge det form, något Annika Persson både delvis saknar och har.
Mycket om Märta Måås-Fjetterström (1873–1941) är nämligen borta. Hon förstörde själv många dokument och syskonen lydde hennes sista önskan och brände ytterligare brev, anteckningar och foton. Hon berättade ogärna om sig själv. Vävnaderna fick tala.
Tack och lov finns kvar de brev hon skrev till Clary Hahr, en livslång vän. Av de breven, några (rätt bristfälliga) vittnesmål och ett berättande byggt på ambitiös research har Persson vävt ihop en god livsbeskrivning. Ihop med bilder av några av de fantastiska mattor och gobelänger som Märta Måås-Fjetterström skapade och en del av hennes teckningar blir det en fin helhet, tilltalande formad av Victoria Bergmark.
Anlagen för att teckna visade Fjetterström redan hemma i Vadstena. Hon utbildade sig i Stockholm och via Jönköping, Lund, Malmö och Vittsjö kom hon till Båstad där hon i egen verkstad hade en frihet som fick hennes konstnärskap att blomma frodigt i röllakan, rya och flossa.
Hela livet ville hon gå sin egen väg, irriterad av auktoriteter. Hon ville fånga impulserna från förfäderna och åstadkomma enkelt och vackert hantverk genom att blanda det bondäkta svenska med det orientaliskt sagostiliserade. Hon var kraftfull, originell och nyskapande.
Efter sin utställning på Liljevalchs 1934 blev hon geniförklarad som en mattornas diktare och färgkonstnär.
Men en vävnad, menade hon, var inte som en tavla. Först ska man inte se vad den föreställer, men är den bra ger den ett intryck av skönhet och harmoni. Först då man fördjupat sig i den kan man ”tyda dess stiliserade figurer – dess saga.”
Hon hade ett ömsesidigt uppskattande samarbete med möbelarkitekten Carl Malmsten och bidrog starkt till att svensk textilkonst nådde internationell toppklass. Hennes verk köptes av kungligheter, slottsfruar och andra förmögna.
Privatlivets mönster förblir mer diffust. Hon sa sig bara ha funnit en människa som hon med trygghet ville låta sig ”hänsynslöst behärskas av”. Vem, det förblir obesvarat, men hon var del av ett systerskap där många levde i samkönad vänskap.
Hennes stora passion var textilierna och i bästa fall var det så att hon in i det sista, som det stod på det ofullbordade altarklädet i hennes ateljé, ”var vid gott mod.”