NY BOK
Ida Linde
Karons tunnelbana
Norstedts
I diktsamlingen Karons tunnelbana tar hon en öl på Centralen och står en stund "i det elektriska ljuset" på perrongen innan hon går ombord.
T-banan till de dödas rike far sedan förbi parker och byggen, "gamla män med plastpåsar i händerna" skymtar, medan Karon "fantiserar om att... inte köra flera döda".
Tankar om döden finns egentligen med i varje dikt. Men tidigt i samlingen korsas det temat av ett annat: den stora kärleken. De som verkligen älskar vet hur kärleken "särskiljer sig", tänker Karon. Hon är en av dem.
Och Karon drömmer om att rädda den älskade genom "att köra tunnelbanan baklänges" eller släppa av sin "älskling" mellan Hallonbergen och Kista, vid en "övergiven station". Men då skulle Karon straffas, för alla döda "måste sväva ut / över vattnet vid Gullmarsplan".
När hon själv dricker ur glömskans flod en gång kommer "hennes besinningslösa kärlek / vara borta". Sorgen är "kärlekens skugga" och "blir kvar hos de levande".
Det finns många vackra formuleringar om kärleken i samlingen. Men språket är nedtonat, nära det vi använder i våra vardagliga samtal.
"Natten är som narkosen", kan Linde skriva men metaforer är sällsynta. Däremot förekommer en del personifieringar (som ju också är en form av bildspråk). En tom parkeringsplats kan vara "avklädd", skriver poeten och stämningen kan vara märkt av "eftermiddagens rastlösa melankoli".
I Karons berättelse sticks vid åtta tillfällen olika passagerares monologer in. Det är ett fruktbart grepp som förvandlar samlingen till ett kammarspel. De rösterna är också mer summerande och handlar om hur livet blev. Men också här dyker temat upp, som när någon meddelar att döden alltid var närvarande, "till och med när vi köpte lördagsgodis".
"Det fanns ingen lustgård / Det fanns ett träsk av trötta tankar", mumlar en annan. "Det fanns inget annat öde än tiden", berättar en tredje.
Man känner att Linde står på passagerarnas sida. Det draget är mycket påtagligt också i hennes romaner. Hon skyddar sina gestalter.
Av de 56 dikterna är 29 korta eller mycket korta, på sex rader eller mindre. Några innehåller bara en enda rad. Tolv är längre med ett dussin verser eller mer.
Därmed är också sagt att det beskurna formatet kräver en hel del medarbete från läsarens sida.