NY BOK
Sara Meidell
Ut ur min kropp
Norstedts förlag
Det handlar om svält, men debutanten Sara Meidell svälter inte av yttre orsaker. Hon är kulturredaktör på tidningen Västerbottens-Kuriren i Umeå och kan äta sig mätt på den lön som den fasta anställningen ger, men hon vill inte äta sig mätt. Så har det varit sedan hon var åtta år. Det är en sjukdom som kallas anorexi.
Styrkan i Meidells bok är att det är en skildring inifrån, hur den som drabbats av denna sjukdom ser svälten som ett sätt att kontrollera sin kropp, en kontroll som den drabbade inte vill mista. Det gäller att behålla kontrollen när vårdens människor försöker bota.
Sara Meidell är duktig på att lyfta fram sina argument för självsvält. Hon beskriver det första intrycket hon fick i en artikel om självsvält, om anorexia nervosa, och bilden av en mager, ung flicka i trosor: ”. . . hon strålar som ett himlafenomen, som kristall, viskar om ett systerskap och en alldeles särskild frid.” Meidells mamma gömmer undan tidningen och talar om en mammas största skräck.
Sara Meidell räknar upp stora författare och konstnärer som enligt henne visar sambandet mellan svält och kreativitet: Virginia Woolf, Karen Blixen, Franz Kafka, Agnes von Krusenstjerna, Sylvia Plath och Hilma af Klint. Hon hämtar också exempel från idrottsvärlden och då blir det friidrottaren Sara Wedlund, som led av anorexi och avled 45 år gammal på Sara Meidells 41-årsdag.
Hon tar också de engelska suffragetterna som matstrejkade när de fängslats, men där var ju självsvälten ett vapen mot makten, att återvinna friheten. Utifrån dessa resonemang tvekar inte Meidell om hur hennes egen självsvält leder till att också hon är bättre än andra.
Meidell är inte blind inför hur svälten påverkar kroppen. Hon får tre barn och beskriver hur de växer men hur hon själv krymper. Det gäller att skydda barnen mot faror, men hon har svårt att uppfylla den plikten: ”. . . hela mitt system, blodet och muskelkraften, är så nära nedsläckning”.
Det är en utlämnande självbiografi, egentligen fullständigt utlämnande, och väcker frågan om förlaget gjorde rätt i att ge ut hennes självbiografi med utdrag också ur hennes sjukjournal. Läsaren får en inblick i en anorexisjuks tankegångar kring självsvälten, och det är intressant, men risken är att boken blir en inspirationskälla för en yngre publik, en bibel för anorektiker, men som undviker att berätta att sjukdomen många gånger leder till döden.
Sara Meidell är en driven skribent som gärna får skriva fler böcker, men i denna är hon alltför fången i sin egen avbild i den där förgyllda ramen på omslaget.