Spidey är tillbaka. Inte i en uppföljare till Sam Raimis tre filmer om den spandexbeklädda charmiga nörden, utan i en så kallad reboot regisserad av Marc Webb. Den här gången är det 28-årige Andrew Garfield som genom ett spindelbett plötsligt får superkrafter som visar sig vara väldigt användbara, till en början för att sätta mobbare på plats och därefter för att svinga sig mellan skyskraporna på klassiskt Spindelmannenmanér.
Perfekt i rollen
Tobey Maguire var väldigt bra i rollen när det begav sig. Jag vill hävda att Andrew Garfield faktiskt är perfekt. Kanske har det en del att göra med nördarnas revansch. Att vara nörd sedan ett bra tag tillbaka är inte nödvändigtvis lika med att vara nervös och tafatt i sociala sammanhang, och att Garfield känns igen från Facebookfilmen The social network skadar inte precis i det sammanhanget. Andrew Garfields skateboardande Peter Parker är så klart inte en medlem av skolans tuffa gäng, men han är tillräckligt kaxig för att stå upp mot de populära killarna även utan superkrafter. Och han kan prata med det motsatta könet utan att få överslag av tunghäfta.
Stark personkemi
Föremålet för hans förälskelse, Gwen Stacy (utomordentligt välspelad av begåvade Emma Stone), är skönt befriad från all slags våpighet. Hon är smart, självsäker och viljestark. Och förälskad. Kemin mellan de båda huvudpersonerna är av det kraftfulla slaget, det slår gnistor om den första kyssen. Ska vi prata om det här med fullvuxna människor som agerar tonåringar på vita duken? Jag tror faktiskt att vi lämnar det vid att Garfield och Stone knappast lurar någon till att tro att de är 17-åringar. På något sätt funkar det ändå.
The amazing Spider-Man är underhållande från början till slut. Man får ha lite överseende med Spideys rätt larviga tjoande när han flyger fram genom staden i jakt på sin rejält obehagliga reptil-fiende. Flygandet är häftigt. Och liksom allt från myllrande spindlar till ångmoln av motgift är det oerhört skickligt och realistiskt gjort. Något som dock finputsats utan hjälp av modern teknik är relationerna mellan karaktärerna, som känns väldigt okonstlade.
Webb fångar publiken i sitt klibbiga nät nästan omedelbart, och släpper inte taget ens när eftertexterna rullar. I stället får han oss att se fram emot en uppföljare. Det finns trådar som aldrig följs upp fullt ut här, byten att fånga in och mysterier att nästla upp.