NY BOK
Aase Berg
En uppblåst liten fittas memoarer
Albert Bonniers förlag
Hon, mest känd som poet, intar här formen av en kungsörn som berättar och iakttar den lilla Aases uppväxt och följer den med ömsom kärlek, ironi och – inte minst – förundran.
Fast egentligen är det nog, oaktat namnvalet, en berättelse om flickors/kvinnors krokiga vägar för att – möjligen – bli människor i egen rätt? Trots att vi här möter en flicka med riktig gott självförtroende, ja hybrisen ligger ständigt på lur.
"Det lilla skogstrollet på omslaget ska snart fatta beslutet att ingen ska fan mucka med henne", skriver hon om bilden på bokens framsida vars titel hon delvis lånat från Ebba Witt Brattströms "Århundradets kärlekskrig".
Bergs bok tillåter sig svårligen genrebestämmas. Att kalla den memoarer är bara en ironisk drift med mäns, så kallat stora män, förkärlek för genre. Och just det ironiska är en röd tråd genom boken, i synnerhet när uppblåsta figurer, läs män, får sina fiskar varma. Eller så kallat manligt beteende att självklart ta plats i tid och rum genom historien. Men kvinnor som på olika sätt smörjer systemet, enligt Berg, saknas inte heller.
Jag läser "En uppblåst liten fittas memoarer" med stor behållning. Jag har roligt och älskar Bergs sylvassa oneliners, bland annat. Men med tiden tar den mer och mer gestalt av en bok om moderskap, i en sorts debattform.
Örnen tappar flygkraft och kraschar, typ, mot verklighetens hårda realitet där en 49-årig tvåbarnsmamma inte längre självklart har marken under fötterna när smärtsamma minnen runt barnens väg till vuxenskap pockar på. Det handlar om självmordsförsök och våldtäkter, men utifrån vad ett samhälle – direkt eller indirekt – kan göra med unga som söker sin väg och inte passar in i dess normer.
Aase Berg, själv en ostyrig poesi-katt bland de litterära hermelinerna med förflutet inom surrealism och så kallat obskyra grupper, känner till hur det kan vara i utkanter av olika slag.
"En uppblåst liten fittas memoarer" är, som jag sagt, en trumvirvel av in- och utgångar, och för det mesta tror jag mig hänga med.
Eller om man så vill, en väv som börjar i ljusa färger men alltmer får mörkare ton i färgen. Dur går mot moll.
Och hon avslutar: "Jag vet inte vem jag är. Den goda nyheten: Det gör inte ni heller. Blubb blubb."