Ååååååh vad det är roligt att bli överraskad! För överraskar gör hon definitivt, Tove Lo.
Denna Stockholmsdam är intet på något sätt en ömfoting, hon skrev hits åt andra (bland annat polarna i Icona pop) innan hon började författa även åt sig själv. Vilket jag tycker att vi ska vara väldigt glada över.
När hon kliver in på Galärenscenen inför cirka tre personer i publiken (varför funkar ALDRIG de första spelningarna på festivaler???), tänker jag att det här blir nog någon slags trendpop med eventuell twist. Men så... Wow. Det är dubbla trumset, elektroniskt och det är ta mig tusan disco! En vill dansa. Problemet är att – trots att det strömmat till en hel del nyfikna lyssnare – fortfarande är lite för glest framför scenen. Och dessutom alldeles för ljust. Det här är musik som gör sig allra allra bäst i halvmörker och ett dansgolv nära till hands.
Tove Lo radar upp låt efter låt som den ena faktiskt är bättre än den andra. Och när albumet kommer, är jag den förste som kommer att lyssna.
Tyvärr håller hon bara på i en dryg halvtimme. Men det är väl som de brukar säga – underbart är kort.