NY BOK
Ulrica Hydman Vallien
Jag lever!
Norstedts
Ulrica Hydman Vallien var inte bara en stor formgivare av keramik men framför allt glas. Hon efterlämnade också en stor samling texter som nu sammanställts till hennes memoarer och som vittnar om att hon också i bar på förmågan att skriva.
Staffan Bengtsson har ställt samman memoarerna, bokfört dem som han uttrycker det, och valt titeln "Jag lever". Även om det nu gått fem år sedan huvudpersonen gick bort, bara några dagar innan 80-årsdagen, är titeln helt rätt. Det är en levande kvinna som lämnar ut sig och det är mera människans än konstnären, glasskaparens liv.
Ulrica Hydman Vallien hade en stor aptit på livet och hon skildrar öppenhjärtigt möten med männen som hon föll för. På Bornholm träffar hon en betydligt äldre, gift man och det blir komplicerat: ”Hur skulle han passa in i mitt fria liv? Jag var ju van att göra som jag ville, att ligga med den jag ville. Inte bli ansvarig för hans nya liv.”
Han är 42 år och hon är 18. ”Vi förenades i en närhet vi inte kunde avstå ifrån. Jag blev stillsam, innerlig, jag åt honom och sög i mig honom. Han dyrkade mig från första minut. Han gjorde mig kåt och villig som en slickande katt.”
Det hindrade inte den unga konstnären Ulrica Hydman att uttrycka följande efter att ha vunnit Nationalmuseums utställning Unga tecknare 1972: ”Männen är inte vackra. Därför har jag gjort dem till djur.”
Hydman Vallien visar att hon behärskar det som många författare beskriver som det allra svåraste: att skildra kärleksmöten. Hon blandar friskt ren kättja med finstämd romantik och träffar oftast rätt, det blir ordkonst.
Kanske är steget inte så långt mellan den heta sängkammaren och en kall isvak. Senare i livet blir hon entusiastisk över det dagliga morgonbadet i det nära nollgradiga vattnet i dammen i Åfors: ”Att doppa kroppen bland isbitar ger ibland ett primitivt skrik. Och skriket mot himlens stjärnor känns bra.”
Hydman Valliens storhet som glaskonstnär belönades inte med fina titlar eller höga utmärkelser. Hon var ju kommersiell, men hennes konst räddade livet på glasbruken. Försäljningsvärdet på hennes formgivna glas uppgick till fyra miljarder kronor under hennes livstid.
Staffan Bengtsson skriver i efterordet att Ulrica Hydman Vallien inte skrev för byrålådan, att hon hade tankar på en bokutgivning men som inte blev av när hon fortfarande var i livet.
Bättre sent än aldrig att det nu blev en bok. Det får gärna bli fler, för det finns mera att hämta i glasmästarinnans byrålåda.