Sylvester Stallone är en hyvens prick. Med sin filmserie The Expendables har han gjort det till sin uppgift att ge gamla vänner en hjälpande hand. Generöst gräver han fram varje avdankad actionkollega från förr, stoppar in namn som Dolph Lundgren, Jean-Claude Van Damme och Chuck Norris i rollistan.
Han är som en vandrande arbetsmarknadsåtgärd.
I film nummer tre är Wesley Snipes en av dem som har fått komma in i värmen. Stallones nemesis från Demolition man hade precis avtjänat ett treårigt fängelsestraff för skattebrott när han fick rollen som knivexperten Doctor Death i Expendables 3. Mel Gibson har fört en tynande tillvaro i Hollywood efter en rad rasistiska utspel, men även han får plats i "Rocky"-stjärnans famn - som filmens superskurk.
Stallone repriserar sin roll som Barney Ross, ledare för det stentuffa legosoldatgänget Expendables. De ställs mot en svår motståndare i Conrad Stonebanks (Gibson), en samvetslös vapenhandlare som en gång var Barney Ross närmaste man. Ross, som månar om sina kollegor, bestämmer sig för att bänka dem och anlita yngre förmågor som får resa till Bukarest för att oskadliggöra Stonebanks. Men det ska snart visa sig att gammal är äldst.
The Expendables 3 är på många sätt en tröttsam film. Drygt två timmar av fläskig musik, öronbedövande explosioner och tillkämpat hårdkokta oneliners frestar på öronen. Actionscenerna är påkostade men känns gammaldags i all sin massförstörelse, och att se ett gäng folkpensionärer hudflängas är inte precis min definition av underhållning.
Däremot finns det en fin underton i filmen, kanske är den omedveten. In emellan skjutandet och sprängandet finns små scener när rollfigurerna bara samtalar – i framsätet på en bil, i baren, i stridsflygplanets cockpit.
Dessa ögonblick är så fyllda av mys och ohämmad sentimentalitet att man undrar om inte Stallone och hans mannar egentligen, innerst inne, längtar efter mjukare värden och en liten smula eftertanke.