Att klaga på att det är för mycket action i Robocop är naturligtvis som att klaga på att robotar inte har några känslor.
Men båda sakerna är sanna i den nya versionen av 80-talsklassikern Robocop, i original av Paul Verhoeven och med Peter Weller i huvudrollen.
I den nya versionen är det med Joel Kinnaman i titelrollen. Han spelar polisen Jack Murphy som under en infiltrationskupp ser sin partner skjutas och sedan råkar ut för en hämndaktion själv, vilket gör honom till vad som i snälla ordalag kan beskrivas som ett kolli.
Frun och sonen bestämmer sig då för att anta det generösa erbjudandet från kapitalisten och robotimperieägaren Raymond Sellars (Michael Keaton) att ersätta alla saknade vitala delar med robotdelar så att han kan leva vidare. Han ska bli hälften robot hälften man.
Frun får tillbaka sin make och staden Detroit får någon som verkligen rensa upp på gatorna. För till skillnad från maskinerna som står redo att göra detta så behövs känslor och omdöme också för att klara sådant.
Så låter i alla fall diskussionen mellan Sellers som vill fylla 2028 års USA med känslolösa robotar och inrikesministern som hävdar att robotar ju inte har några känslor och därför är ytterst olämpliga som poliser.
Lösningen blir därför en Robocop, en tänkande och kännande maskin. Men hur kännande är han egentligen efter Dr. Dennett Nortons (Gary Oldman) mixtrande i hjärndelen som finns kvar?
Vad som sedan följer är en närmare två timmar lång skjutscen mellan robot, människa och robotmänniska. Och det är klart, Robocop är programmerad för detta. Det är hans öde. Så att mesta speltiden läggs på kulregn är helt enkelt något man får acceptera.
Men gör det filmen bättre? Nej, snarare är det problematiken med att som helt ny, hälften artificiell människa återvända till sin familj och de emotionella problem som där uppstår som lyfter filmen. Men de stunderna är tyvärr alldeles för få.