När basisten Terry Uttley dog fick Luke Bullard, son till bandmedlemmen Martin, ta över.
Nostalgi betyder "vemodig men njutningsfylld längtan hem eller tillbaka till något förlorat". Nostalgifest i Kulturens hus kan också betyda folkfest trots att något är förlorat, typ ett helt band.
På scenen står Smokie, 70-talsgiganterna som fortfarande är ett givet inslag på after skin och publikdragare av rang.
"Living next door to Alice", "Oh Carol" och "Lay back in the arms of someone" är inte bara odödliga klassiker – de kommer också från en tidsperiod då ingen av personerna på scenen hade någonting med bandet att göra.
Paradoxalt nog lever kvällen ändå på gamla meriter och majoriteten av mellansnacken är skämt om hur gamla de är och berättelser om tidigare minnen från Smokies karriär.
För att demonstrera att tiden stått stilla på scenen gör musikerna likadant – showen består av två steg framåt vid solon och ett steg bak mellan låtarna.
Ett fullsatt Kulturens hus rör sig desto mer och stämningen får högsta betyg.
Legendariska bandet Smokie sålde ut Kulturens hus och stämningen var på topp, men recensenten hade svårt att känna nerven.
När Terry Uttley lämnade jordelivet för drygt ett år sedan fanns inte någon originalmedlem kvar i bandet. Gamla Smokie ser vi inte röken av längre. Veteranerna Steve Pinnell och Martin Bullard klev in fyra år efter att bandet lagt ner första gången.
Att musikgrupper byter ut medlemmar är varken nytt eller konstigt, men det finns en gräns där det inte är intressant längre. Vad är det vi ser på här egentligen? Ett gäng skickliga musiker som spelar gamla kompisars låtar?
Tribute-spelningar finns det gott om och är sällan dåliga, inte heller den här gången. Men när dessutom några av de mest bejublade låtarna blir covers på Smokies covers är det svårt att göra det bättre än bra.
Att göra starka versioner av "Needles and pins", "Have you ever seen the rain" och "I don't want to talk about it" sker liksom på automatik.
Smokie var tillbaka i Kulturens hus med sina odödliga klassiker, men bandmedlemmarna har förändrats sedan sist.
Avslutningsfesten blir inte oväntat till låten om Alice med tillhörande allsång.
Publiken dansar och vrålar "Who the fuck is Alice". Typexemplet på klassiker och en given höjdpunkt som sångaren Mick McConell börjar hinta om redan halvvägs in i konserten.
Men "where the fuck is Smokie"?
Recension
Smokie
Kulturens hus, fredag 20.00
Längd: 95 minuter.
Publik: Högljudda och nostalgiska, en fullsatt sal av fans i övre medelålder.
Bäst: Festen blir total i en övertänd publik.
Sämst: Utan de klassiska medlemmarna saknas det mesta av nerven och "jag var där-känslan".
Betyg: 2
Mick McConnell har varit med sedan 1996 och har tagit över rollen som frontfigur i Smokie.