NY BOK
Luleå – De första 400 åren
Roine Viklund och Curt Persson
Materiel av olika slag och tyngd var det sannerligen ingen brist på när Luleås historia från 1621 och till dags dato skulle berättas. Och att skriva en recension på de två banden, på totalt över 700 sidor, är också att välja.
Jag tänker mig Luleås historia som en omvänd Titanic-resa. Det börjar tungt och träligt efter att Gustav II Adolf 1621 utfärdat privilegiebrevet att en stad kan börja byggas, men blir i slutänden rätt bra, om nutiden kan beskrivas så. Det tar ett tag för mig att hitta rytmen i läsningen, för jag kommer på mig själv att fastna vid bokens många foton och bilder som på ett utmärkt sätt kompletterar en stundom tung text. Jag har alltid varit dålig på att förstå kartor, men här funkar de utmärkt, trots att flera är mycket gamla.
Det ligger lite i sakens natur att kronologiskt berätta om 400 år i en stads historia – lättare att hålla koll på materialet som författare, tror jag.
De bästa delarna i "Luleå – De första 400 åren" är dock när huvudspåret lämnas för att ge plats åt individer, från krigiska kungar och borgare till stolta fiskare och människoöden ur det flertal som levde i armod.
Ett kapitel heter "Människorna i staden" och då har historieresan kommit till 1700-talet och staden har sedan några årtionden fått sin slutgiltiga plats efter flytten från den ursprungliga intill sockenkyrkan i Gamla Luleå (Gammelstad).
Luleås historia kan förstås inte avskiljas från Sveriges. För den statsmakt som sa okej till stadsbygget hade gjort det för att kunna kontrollera landsändan som Luleå var en del av, inte minst av militära skäl. Och av ekonomiska skäl, då det under resans gång visade sig finnas intressanta saker i dessa karga marker. Det koloniala tänket fanns: "I Norrland hafva vi ett Indien", som rikskanslern Axel Oxenstierna sa.
Att stormakten Sverige drog krig, konflikter och annat elände upp till Luleå med omnejd hade jag hört om, men förstår dess omfattning mycket mer genom denna bok. Lite av en aha-upplevelse, med sorglig botten.
Annars är Viklunds och Perssons alster framför allt ett uppslagsverk att återkomma till, och hänvisningar till litterära källor och material upptar många sidor i de två banden. Att ha med dem på stadsvandring rekommenderas inte på grund av dess fysiska tyngd.
Jag har kallat Luleås historia för en omvänd Titanic-resa. En annan bild som dyker upp är ett 400-meterslopp i löpning där staden är svag i starten och söker sig själv i en njugg omgivning, för att efter ungefär halva loppet och efter två, tre förödande bränder, likt fågel Fenix resa sig och i sista kurvan ta över Piteås roll som residensstad. Och sedan på upploppet samt genom demokratins framväxt med starka folkrörelser, med tongivande kvinnor, nå målsnöret som den ledande staden i Norrbottens län.
En dryg 400-åring, tycker en del grannstäder, men det är en annan historia.