Trots snålblåst kändes atmosfären av förtrolighet

I snålblåst och kyla invigdes verket "Bikt" av Markus Öhrn i en starkt avskalad version under Luleåbiennalens avslutningshelg.

Besökarna slöt upp under lördagens "Bikt", rustade med varma kläder och kaffetermos.

Besökarna slöt upp under lördagens "Bikt", rustade med varma kläder och kaffetermos.

Foto: Susanne Holmberg

Recension2021-02-14 11:41
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

KONST

Bikt

Konstinstallation

Luleälvens is

Lördagen den 13 februari klockan 15–19

Inläsningarna av tornedalska kvinnors berättelser spelades upp från det lilla biktbåset som istället för att placeras i Korpilombolo kyrka fått flytta ut på isen. Orgelmusiken, av och med tyske Arno Waschk, som skulle framförts live i kyrkan, fick i stället höras inspelad från högtalare. Biktbåset stod uppfört i några timmar ute på isen nära Varvet i Luleå. Det som skulle omsluta besökarna i ett varmt kyrkorum fullt av levande ljus och pampig orgelmusik blev istället framfört i snålblåst och med nästan obefintlig akustik.

Men att, trots coronarestriktioner, ändå presentera verket var en viktig handling, en respekt för konstpubliken och de medverkande. Och besökarna slöt upp. En del hade rustat sig med varma kläder och kaffetermos och slog sig ner med för att lyssna och därefter mingla och samtala om konstupplevelsen.

I verket "Bikt" har nio kvinnor, födda på 1940- och 1950-talet, intervjuats av poeten David Väyrynen anonymt och fått berätta om uppväxten i Tornedalen. Valda delar har sedan skrivits ned rakt av och lästs in av nio tornedalska män. Det fina är att atmosfären av förtrolighet ändå skiner igenom. Ett spännande koncept, för det kan ju faktiskt öka förståelsen för våra olika livsvillkor.

Kvinnoperspektivet är något som Markus Öhrn utforskat i tidigare teater/performanceverk som exempelvis Azdoraprojektet, där 16 hemmafruar från en liten italiensk by fick maskera sig och agera ut en hemlig dröm som hans tornedalska mormor uttalat innan hon dog.