NY BOK
Håkan Nesser
En främling knackar på din dörr
Bonniers
I stället för de tegelstenar Nesser normalt levererar är de här historierna nedskurna och omfattar 120, 90 respektive 115 sidor.
I den första stiger vi in i Anna Kowalskis liv. Hon är 35 år, kanslist, barnlös och sedan länge gift med en rik och trist kartongfabrikör och längtar efter en mer händelserik tillvaro, gärna med mer erotik och glada grabbar.
Det är en tät och rapp beskrivning utan att man ändå har en känsla av att Nesser mixtrar med tempot, trots att han arbetar i ett mindre format än vanligt. Där finns de detaljer och sinnliga iakttagelser som får miljöer och människor att leva upp. Framåtrörelsen är kanske rakare och mer bestämd utan att därför stilen skadas, den är väloljad och rapp, ofta lättsam.
En dag står det ett brev från en hemlig beundrare utanför hennes dörr och Anna börjar genast planera för ett mer vidlyftigt sexliv. Hon uppvaktas med en flaska bubbel och en operabiljett men den hemlige visar sig inte. Anna vädrar ingen fara men vi läsare vet förstås bättre.
Så blir hennes lättfotade granne ihjälslagen. En tid därefter försvinner Anna och de välkända poliserna i Maardam kopplas in.
Sedan Stieg Larsson skrev om män som hatar kvinnor har våldsverkare av det slaget blivit lite för vanliga i romaner om brott och ondska. Också i den nu aktuella boken finns en sådan mångmördare. För egen del finner jag dem tämligen ointressanta, de är ju fastlåsta i sina egna destruktiva bindningar. Som rovspindlar.
Den drygt sextioårige mannen i den andra berättelsen är mycket isolerad, en ödslig människa, och det är en ödslighet som också går in i läsaren. Han umgås bara med sina två hästar.
En dag upptäcker han en flicka på bussen in till tätorten och börjar spana på henne. Det är lite kusligt. Hon ingår snart i hans livsmönster och han kartlägger hennes vanor i detalj. Berättarrösten har ett tonläge som exakt svarar mot det dunkel som omger mannen.
Vi vet inte vad han har för planer, det dröjer mycket länge innan han tänker tillbaka eller framåt men till slut får vi veta vad som under en bilresa i det förflutna bestämde hans liv.
Tempot är skenbart lågt men mycket händer under ytan och upplösningen blir våldsam.
"Botgöring" heter historien. Där känns formatet motiverat, också med tanke på att jag gärna hade velat ha mer av deras gemensamma berättelse på slutet. Men sådana reaktioner brukar vara ett tecken på att en historia slutar i rätt ögonblick.
Handlingen i den sista kortromanen har vissa yttre likheter med förloppet i "Skattkammarön". Tjugo kilo guld från ett rån har av en polismördare gömts i okänd terräng men Judith har kommit över en skattkarta som visar var det befinner sig.
Hon skuggas emellertid av en av rånarna. Men han förföljs i sin tur av Judiths dotter och hennes kamrat. Nesser korsklipper mellan parterna och jakten är spännande och listigt byggd.
Nesser tycks denna gång plädera för att lagens bokstav inte alltid behöver följas. Och om skurkarna som här är terrorister, mördare och våldtäktsmän kan kanske ett drakoniskt straff verka mer rättvist än dom och vård.
De tre kortromanerna är rätt fattiga på dialog, annars en av Nessers paradgrenar. Personerna tänker mer än de talar och mycket är referat av handling eller tankar. Jag inbillar mig att kortformen driver fram en sådan inriktning; gestaltning och samtal kräver ju mycket utrymme. För att summera: själv läser jag nog hellre Nesser i det större formatet.
Ett dussintal personer dödas i de tre romanerna men Nesser hanterar som vanligt våldet med saklighet och distans. Mycket lite av polisarbete förekommer i boken. Men i den första berättelsen får en av spanarna på ett närmast telepatiskt sätt tag i den avgörande ledtråden i ett förhör. Den missade jag.