KONST
Havremagasinet Länskonsthall
”Tankar om en oviss väg”, ”Gaza Airport” och ”En plats försvinnande”
20 mars–22 maj 2021
Utställningen ”Tankar om en oviss väg” visar verk av fem konstnärer som har det gemensamt att de kommer från Syrien och har tvingats fly på grund av kriget som nu pågått i tio år. Deras olika uttryckssätt ger en mångfasetterad bild av deras smärtsamma minnen och livet i exil.
En klocka som för längesedan stannat samt en porslinsservis som övergivits och invaderats av maskar utgör installationen ”Ett kliv ut i ingenstans” av Muhammad Ali. Vardagsföremålen som är tysta vittnen till människorna de tillhört. Kanske har de varit tvungna att lämna sitt hem och sina ägodelar för att, i all hast, fly? Tittar du riktigt nära så hånler maskarna mot dig.
Rezan Arab skildrar i en serie målningar ”Utanför tid och rum” den känsla av overklighet som infinner sig när den enda kontakt med nära och kära, de som är kvar i det krigsdrabbade hemlandet, är genom videosamtalet på telefonens skärmbild, bilden som emellanåt upplöses i pixlar och bryts på grund av dålig täckning.
En karta över Gamla stans vindlande gator och gränder i Damaskus är motivet för Diana Jabis broderier i guld och andra material. ”Home Sweet Home” är vackert och tänkvärt om hemlängtan.
Mahmoud Dayoubs målningar ”Jag är vilse” hänger ihop färg- och formmässigt. Att det handlar om de fasansfulla färder många flyktingar gjort över haven i överfyllda båtar går inte att ta miste på, och dödsångesten som det måste ha inneburit.
I ett blåmålat bås med en blå sammetsfåtölj kan man sitta ner en stund och svepas med i en molnfilm. Lösryckta, smått filosofiska textrader drar förbi, precis som tankar gör när du betraktar molnen. Konstnären Nisrine Boukhari beskriver genom videoinstallationen ”The Blue was More Distant than the Sky” sin känsla av att som flykting under coronapandemin tappa fotfästet i dubbel bemärkelse.
Den av Israel sönderbombade Gaza International Airport är temat för fotografen Kent Klich. En flygplats som i bilderna blir symbol för palestiniernas släckta hopp om rörelsefrihet. Hans utställning med foto, video och fragment från bygget tar två utställningsrum i anspråk, kanske mjölkar han temat lite väl mycket? Det blir lite enahanda med alla dessa ökendammiga platser där knappt en enda människa syns. Men det är fint ändå att det mitt i allvaret finns plats för humor: Passbilder på duvor till exempel. Duvorna, symbolen för fred och frihet, poserar framför samma blå skynke som användes på flygplatsen under dess korta livstid efter invigningen 1998.
Norrakollektivet, Fanny Carinasdotter, Anja Örn och Thomas Örn, har ett långtgående projekt som via bildspel, texter och objekt i koppar vill synliggöra vilken enorm påverkan på natur och människor som Aitikgruvan i Gällivare har. Utställningen ”En plats försvinnande” visar bilder på hur naturen slits sönder av koppargruvans framfart och tränger undan människor. Det är bra att bli upplyst om omfattningen av exploateringen, att byarna Sakajärvi och Liikavara tömts på sina invånare. Det berättas om ett projekt där döda trädstammar från gammal skog förflyttas till ny skog i ett försöka återskapa en ekologisk mångfald och de naturvärden som gått förlorade. Angeläget, javisst – men som konst betraktat känns utställningen alltför informativ.