Den romantiska komedin har länge varit på dekis. Hoppet tändes därför när Kärlek deluxe annonserades. Den skulle vara trogen genrens konventioner men ändå lite smartare än vanligt.
Formelenligt har vi således en hjältinna i kris, den 35-åriga chick-lit-författaren Selma (Moa Gammel) som trots framgång vill bryta sig ur sitt lågstatusfack. Hon får på kuppen två tydliga kärleksalternativ, coverbandsrockaren (Martin Stenmarck) och författarstjärnskottet (Andreas La Chenardière).
Så föds den grundläggande konflikten kring fin- och fulkultur, som i teorin borde fungera som grogrund för komik och träffande referenser.
Det blir totalt två roliga ögonblick, ett involverar en falukorv i en fiskelina och det andra en oneliner om Kierkegaard. Görel Crona är också stilsäker i den enda trovärdiga rollen, som Selmas galanta förlagsredaktör. Kostym- och markavdelningen har också gjort sitt jobb. I övrigt funkar ingenting.
Moa Gammel kämpar på med sin Selma men hon har det verkligen inte lätt. Martin Stenmarck har bevisligen charmat stora delar av landets kvinnor i Ladies night. Men som leading man i en romkom räcker inte det. Och Selmas andra killalternativ lämnar tidigt walkover i matchen om hennes hjärta. Den manusförfattare som tror att kulturmän vinner kvinnor genom att vara tråkiga och asexuellt vattenkammade borde sätta sig på valfri kulturtung bar en sen kväll pronto.
När man ser Kärlek deluxe slås man mest av hur svårt det är att lyckas med romkom-mixen, med vass dialog och begripliga rollfigurer. Och hur välgjorda de moderna klassikerna faktiskt är. Det som Fyra bröllop och en begravning och Bridget Jones dagbok dessutom lyckas med är ju det allra viktigaste: sprakande kemi. Vad vore väl Notting hill utan den perfekta sammansmältningen av Hugh Grants stammande charm och Julia Roberts breda skratt? Tja, ungefär lika torr som Kärlek deluxe.