NY BOK
Hans-Gunnar Axberger
Statsministermordet
Norstedts
Jag drog en djup suck och började läsa men redan efter ett par sidor sögs jag in i den ännu oavslutade jakten på en mördare. ”Jag söker inte svaret på vem som var gärningsman utan skälet till att vi aldrig funnit det”, skriver Axberger. Och han som erfaren jurist har sin egen utkikspost när ha granskar och ska beskriva händelserna från 28 februari 1986 och framåt. Låt det sägas direkt, Axberger snarare bekräftar vad vi vet än tillför något nytt. Hans resonemang kompletterar och är intressanta. Den första tidens kaos, med Axbergers ord ”när polisorganisationen bröt samman”, är fortfarande obehaglig läsning.
Axbergers slutsats är klar: Det saknades en person som med auktoritet och beslutsförmåga tog ledningen över utredningen. Chefen för Rikspolisen borde självklart vara den som hade den uppgiften, men Holger Romander, som förberedde sig för att gå i pension, tog aldrig något initiativ.
När det gäller den på senare år aktuelle Folksamtjänstemannen Stig Engström är Axbergers dom över åklagaren Krister Peterssons agerande utan pardon. Under vårvintern 2020 antydde Petersson i SVT-programmet "Veckans brott", att han senare under våren skulle presentera en lösning på mordgåtan och kanske till och med avslöja vem som var mördaren. Ett dramaturgiskt elegant och spänningsskapande momentum. Som, om han hade fog för sitt utspel, skulle ge honom en Guldbagge för såväl manus som marknadsföring. Det skulle senare visa sig att Petersson byggde sin tes på en bok av journalisten Thomas Pettersson, "Den osannolika mördaren". En spekulativ berättelse som många av oss som följt mordutredningen redan avfärdat.
I tur och ordning går Axberger igenom alla kända teorier, spår och misstänkta mördare: PKK, Victor Gunnarsson, Sydafrika, polisspåret, ensamma ”galningar” och naturligtvis Christer Pettersson. När det gäller den sistnämnde konstaterar han att samtliga professionella jurister, i tingsrätt, hovrätt och högsta domstolen inte funnit belägg för att Pettersson skulle ha varit mördaren. Och med det torde alla vidare teorier om Pettersson vara förbrukade
När Granskningskommissionen 1999 lade fram sitt betänkande möttes den av en axelryckning. Några artiklar i tidningarna, oftast baserade på kommissionens sammanfattning, några kommentarer från jurister och politiker. Därefter tystnad. För den som läst de 900 sidorna var detta ofattbart. Här fanns mängder av högintressanta uppgifter och häpnadsväckande avslöjanden. Till exempel när det gäller Säpos agerande. ”Säkerhetspolisen spelade en betydande roll under mordutredningens första år… men eftersom Säpo inte dokumenterat vad man gjort har det inte kunnat kontrolleras”, skrev kommissionen. Vid ett möte med Säpos generaldirektör lämnades felaktiga uppgifter. ”Säpo arbetar i en gråzon där vad som dokumenteras och inte sker utan insyn och kontroll”, konstaterade Granskningskommissionen.
När jag efter publiceringen, förvånad, frågade Hans-Gunnar Axberger varför allt blivit så tyst svarade han: ”Så fungerar utredningspraxis. Vi får ett uppdrag och presenterar ett resultat. Sen är det upp till andra samhällsinstitutioner att gå vidare med vad man finner intressant.” Tyvärr antog inte Axberger själv utmaningen att i sin bok analysera effekten av att Säpo avstod från att medverka och i en del fall lämnade felaktiga uppgifter till Kommissionen.