Åsa Mattsson: Dagarna med Kerstin (Norstedts)
Författaren Kerstin Thorvall passade aldrig riktigt in. Hennes livslust väckte förargelse. Hon blev ansatt från alla håll. Det började med mamman, sen var det hennes man, hennes barn, de manliga kritikerna och de kvinnliga författarna.
Hon tog sig unga älskare och skrev romaner om medelålders kvinnors sexualitet. Mest känd är Det mest förbjudna, som kom att bilda skola. Med den la hon grunden till bekännelselitteraturen som på senare år brett ut sig så.
Hon skrev mer än 70 böcker, överskred gränser och utmanade konventioner, nötta roller och mönster, var fåfäng och kokett, men samtidigt familjeförsörjare, föregångare och inspiratör för massor av kvinnor. Hon gick sin egen väg och visade att det var möjligt.
I våras dog hon 85 år gammal, men redan 2002 började Åsa Mattsson till och från under två år intervjua Thorvall för en bok om hennes liv och böcker. Materialet blev emellertid liggande. Det fanns ett stort motstånd hos Mattsson att ta sig an det, kontakten dem emellan hade inte flutit friktionsfritt.
Men så dog Thorvall och efter påtryckningar skrev Mattsson Dagarna med Kerstin, och hon gjorde det i samma anda som hon - inte som man borde utan som det var.
Jag förstår att Mattsson tvekat inför arbetet, för det är ingen smickrande bild hon tecknar av Thorvall. Hon framställs som en tjurskallig, gnällig, nyckfull diva som kommenderar sin omgivning.
För Mattssons del började det redan i hallen första dagen. Då blev hon genast ombedd att ringa Thorvalls psykiater, därefter gå på stan och köpa en radio plus de obligatoriska chokladcroissanterna.
Det visade sig gå trögt att samtala med Thorvall. Hon ville inte alltid fördjupa sig i Mattssons frågor eller sätta in dem i ett större sammanhang utan satte sig ofta på tvären och projektet avbröts på Thorvalls initiativ när hon fick roligare för sig. Men efter några månader hörde hon av sig igen och de fortsatte.
Boken handlar om dessa möten, hur de stretar sig igenom samtal, promenader, restaurangbesök och känsliga ämnen. Thorvall är hypersensibel, har ett stort behov av bekräftelse och blir lätt stött och sårad, men kan också vara bitsk och rolig med ett stort skratt som smittar av sig.
Det kan inte ha varit lätt att skriva Dagarna med Kerstin, men Mattsson klarar det med glans. Hon är ärlig och rättfram och även om mötena kärvade, navigerar Mattsson skickligt mellan hindren och skildringen av deras dagar tillsammans är spännande läsning.
För Thorvall var en komplicerad person och en betydelsefull författare, en identitet hon fick kämpa länge för. Men när hon 2004 fick motta Ivar Lo-Johanssons personliga pris var det, som hon sa, ett kvitto på att hon ändå var en riktig författare. En senkommen upprättelse.