NY BOK
Johanna Holmström
Borde hålla käft – en bok om Märta Tikkanen
Norstedts
”Borde hålla käft” har undertiteln ”en bok om Märta Tikkanen”, men drygt tre fjärdedelar av den missfärgas av maken Henrik. Än en gång upprepas därför frågan:
Hur kunde denna starka kvinna, feminist och framgångsrik författare, bli kvar i det alltmer destruktiva förhållande som hon beskrev i ”Århundradets kärlekssaga”?
I den förmedlade hon det komplicerade förhållandets besatthet och bedrövelse, passion och plågor, medberoende och makt. Många verkade känna igen sig, så nog var det en 1900-talets kärlekssaga.
Lite spekulativ framstår hennes beskrivning av tiden som inspirerande: ”Också när vi grälade var det material, antingen litterärt eller mänskligt sett.”
När Holmström vill förstå mer blir beskedet: ”Varför? Svaret finns i boken. Läs den!”
Kanske är det bara i linje med Tikkanens deklaration att hon aldrig velat ha ett lyckligt liv, utan ett rikt liv.
Från och med ”Män kan inte våldtas” 1975 blev hon flitigt läst, omskriven och folkkär. Hennes produktivitet imponerar, med tanke på att två av hennes fyra barn led av livslånga sjukdomar och hon förväntades vara deras främsta stöd. Hyfsat rikt blev livet ändå, för det litterära konceptet var både konstnärligt och kommersiellt. Det biktliknande berättandet gav profit.
Däremot hade hon svårt att bli profet i sitt hemland, i vissa kretsar. Som feminist och litterär blottare provocerade hon den pryda borgerligheten, och bland kritikerna pågick på 1990-talet rena ”nedmonteringskampanjen” av Tikkanens person och författarskap. Hennes stil kallades andfådd och hon tycktes inte ”ha tid att skriva ordentliga meningar”. Fast hon visste vad hon gjorde, ville få det låta precis som när man tänker. Det var realistiskt, igenkännligt och begripligt för många, men inte nog inställsamt och fint för det ofta världsfrånvända kritikerkotteriet.
I ”Rödluvan” från 1986 finns många vackra meningar. Det är kanske hennes starkaste konstnärliga verk, menar Holmström.
Genom den måttligt upphetsande redovisningen av röster och åsikter förblir Märta Tikkanen ändå lite undflyende. Det framskymtar en bitterhet mot kritiker och mer prisade kolleger, en ovilja att släppa folk nära – undantaget brevvänner som Åsa Moberg och Birgitta Stenberg.
Fast vad som varit viktigast vet hon:
”Jag hoppas jag gett andra tröst och hjälp. Det finns en kvinnoerfarenhet och den måste delas och ges offentlighet.”