Det teatrala kroppsspråket, de finurliga fraseringarna och den frigjorde huvudklangen. Tillsammans frammanar det en oundviklig tanke:
"Det här är typ Kate Bush på svenska."
Vilket inte, för den delen, bör tolkas som att AK von Malmborg är en svensk Kate Bush. Jag menar hon är bra – men ingen är ju Bush-bra. Utom Kate Bush, då. Så egentligen är det en orättvis jämförelse.
Med det sagt så gör Hens majestät AK von Malmborg (vilket både är namnet på senaste skivan och den titel med vilken hon väljer att presentera sig ikväll) ett gott intryck i sin egen rätt. Också. Hon är en sådan där artist som känns naturlig på scen, men ändå inte tar sin rätt att stå där för given. Vilket alltid är sympatiskt.
Halvvägs in i konserten annonserar AK von Malmborg att nästa låt är en översättning av Roxy Musics More than this. Och innan en ton hörs känns det helt självklart. Det här passar perfekt. Svenska versioner av brittiska 80-talshits är precis vad denna mjuka röst är gjord för. Hon hade kunnat göra typ King of rock'n'roll också. Och hela Hounds of love.
Alltså, inte för att hennes egenskrivna material inte är värt att framföra. Anden i flaskan, Hoppets stjärna och Autostrada av kärlek är alla fina nummer; men den här recensionen byggde ju redan från början på uoppnåeliga jämförelser. Fortfarande rätt orättvisa sådana. Försöker tona ner dem i avslutningen.
– De är så fint här, säger AK von Malmborg och utser Luleälven till den snyggaste backdroppen någonsing.
– Jag tror att jag ska bli norrlänning i mitt nästa liv.
Sympatisk, som sagt. Det märks att publiken gillar henne. Och det är mycket möjligt att AK von Malmborg i framtiden kommer bli betydligt populärare än hon är idag. Hon har nämligen en sådan där utstrålning som gör att hon känns lite som en alternativ artist, men på ett alldeles för lättgillat sätt för att det skulle stänga några dörrar. Typ som Laleh. Eller Kate Bush.