NY BOK
Nina Ulmaja
En annan Edith
Norstedts förlag
Räcker hon inte längre till, den finlandssvenska lyrikern Edith Södergran som slog igenom som poesins nyskapare under sitt korta liv vid förra sekelskiftet. Ulmajas löfte tar sig uttryck i nästan jämnt 400 sidor, men trots de alltför många sidorna är det svårt att finna den där andra Edith.
Nu visar det sig att den andra Edith är fotografen Edith Södergran och inte poeten. Fotografin slog igenom vid förra sekelskiftet och Södergran fann att hon kunde och ville uttrycka sig i bild. Hon hade flera kameror och tog bilder på glasplåt och cellulloidfilm. Hon gjorde något så ovanligt att hon också tog färgbilder så tidigt.
Nina Ulmaja har gått igenom det samlade arkivet av Edith Södergran-bilder och fyllt boken med många av dem. Sedan har hon skrivit en text som har formen av brev till Edith Södergran och där det av naturliga skäl blir en monolog. När hon inte kan få några svar lämnar hon själv svaren. Det blir som en dubbelriktad monolog och den ger ingen behållning.
Författaren tvekar inte i sin beundran för Södergrans fotografiska förmåga, men lyckas inte övertyga läsaren. Visst finns det fina självporträtt, men huvuddelen av bilderna är inte märkvärdigare än det som finns i familjealbum från Södergrans generationskamrater.
Så vi behöver ingen annan Edith, poeten Södergran duger gott. Nina Ulmaja återger mitt i brevskrivandet en del av hennes lyriska pärlor och det är bara att luta sig tillbaka, läsa dikterna högt och njuta. Hon var påverkad av Nietzsche och uttryckte en gång ”Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är”.
Det har hon rätt i när vi läser dikten "Dagen svalnar…". Den handlar om mannens fokus på det kroppsliga och inte kvinnans själsliga egenskaper. Diktens sista strof lyder:
Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ –
du är besviken.
Edith Södergran föddes i Sankt Petersburg och fick uppleva den ryska revolutionen. Familjen hade det gott ställt, men bolsjevikerna konfiskerade alla tillgångar, också Södergrans familjs. Hon behärskade många språk och skrev först på tyska, men övergick till svenskan som finlandssvensk.
Hon dog alltför ung i sviterna av tbc och spanska sjukan och lät bränna alla brev, dagböcker och andra handlingar. Biografiförfattare liknade hon vid likmaskar, men Nina Ulmaja räds inte den etiketten. Alla författare är ju likmaskar.