Klockan har precis passerat halv tio på fredagskvällen när Markus Fagervall och Tony Björkenvall stiger upp på scenen i loungen på Kulturens hus.
Scenen är placerad utmed fönstret mot Norra hamn och blir tillsammans med solnedgången en fantastisk backdrop.
Kvällens setlist består till största delen av låtar från det gemensamma albumet The silence som kom ifjol. Och det var just på Kulturens hus de båda träffades. Första gången när de 2009 var med i det tornedalska tv-programmet Kexi, Markus Fagervall som sig själv, och Tony Björkenvall som sångare i Willy Clay Band. Men det var inte förrän tre år senare under Tornedalsfesten som de bestämde sig för att göra något gemensamt. Det hela utmynnade i albumet The Silence, som kom för ett år sedan.
Titelspåret står för kvällens tredje låt och ja, publiken är med från början. De jämförs ofta med Simon and Garfunkel och absolut, Fagervall Björkenvalls röster är riktigt tajta och samspelta och kompletterar varandra perfekt.
Det märks inte minst när de halvvägs in i konserten spelar låten som det hela började med. I Willy Clay Bands version heter den The miner, men för denna duo har den tornedalsfinska versionen Kruuvamies kommit att bli en riktig hit.
Kvällen genomsyras av en svårdefinierad skön vibb och när duon efter en knapp timme annonserar att de kommit till slutet av spelningen möts de av vilda protester. I can´t loose you now möts av publikens jubel, och när de, liksom bara för sakens skull kliver av scen, kliver de ivrigt påhejade av både publiken och sig själva, raskt upp igen. När kvällssolen precis är på väg ned vid horisonten avslutas kvällen med All my love. Och trots publikens envetna försök att få in dem på scen igen slutar spelningen där. Med en nöjd publik. Och en nöjd recensent. Kan det bli bättre?