Sunt förnuft blandat med alltför ljusa förhoppningar

Det fanns en inre förtegenhet i Natalia Ginzburgs "Familjelexikon", som om hon skrev inifrån ett tomt rum. Hon riktade i stället berättelsen utåt, mot de andra. 

"Hon har en kolossal auktoritet och verkar ändå alltid sannfärdig", skriver NSDs recensent om Natalia GInzburgs "Små dygder"

"Hon har en kolossal auktoritet och verkar ändå alltid sannfärdig", skriver NSDs recensent om Natalia GInzburgs "Små dygder"

Foto: Giulio Einaudi

Recension2021-11-28 16:07
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

NY BOK

Natalia Ginzburg 

Små dygder 

Översättning: Vibeke Emond och Gunnel Mitelman 

Bonniers

I sin nya bok "Små dygder" återger hon däremot en rad laddade scener från sitt eget liv. Vi får följa henne i en mestadels tung vardag och tonvikten ligger på beskrivningar och stämningar. De elva kapitlen kom till mellan åren 1944 och 1960 och liknar minnestexter eller dagboksblad. Samtidigt innehåller boken levande bilder av ett trasigt Europa efter kriget.

Vinter i Abruzzerna (1944) handlar om den exil hon, maken och de små barnen befinner sig i under en period av kriget. De pulsar runt i snö och sträng kyla, omgivna av vänliga men oförstående människor och längtar hem till Rom. Först långt efteråt förstår hon att de där månaderna var de bästa i hennes liv. 

I nästa bidrag, "Trasiga skor" (1945), är mannen torterad och mördad och själv bor hon ensam i Rom. Under sin uppväxt hade hon alltid gedigna och präktiga skor men de hon har nu faller sönder. Skorna får vittna om en svår tid, de är i lika dåligt skick som hon själv.

I "Lovord och klagovisa över England" (1961) beskriver hon en värld som passar henne mycket illa. Landet är civiliserat, styrs med klokhet, man bor i bra hus och tar emot utlänningar med stor vänlighet. Men engelsmännen själva saknar fantasi och är alltid så gravallvarliga, också när de gapskrattar. 

"Människans lott" (1946) är närmast en bikt. Där slår författaren fast att hon alltid kommer att bära med sig krigets fasor. 

"Bara när jag får skriva faller världen på plats", berättar Ginzburg i "Mitt yrke" (1949). I alla andra situationer känner hon sig valhänt och misslyckad. 

Hennes stil är mycket enkel: Ginzburg väjer inte för patos eller stora ord, men står hela tiden med båda fötterna på jorden.

"Vi lär ut små dygder till våra barn i stället för stora", skriver Ginzburg i titeltexten (1960). "Vi borde satsa på generositet i stället för sparande när vi uppfostrar barnen, på mod i stället för försiktighet och på uppriktighet i stället för slughet.

Vi borde inte heller ge barnen sparbössor, det är bättre att lära dem att spendera. För pengar och den dolda makt de representerar skrämmer barnen. Bäst vore det om pengarna "flöt fram som klart källvatten". 

Jo, tack. Ginzburg blandar ibland sunt förnuft med alltför ljusa förhoppningar. I andra fall blir hon i överkant realistisk. Men hon har en kolossal auktoritet och verkar ändå alltid sannfärdig.