"Har de ej potatis får de väl äta chips". Stefan Sundströms poetik sammanfattas väl i hans parafras på citatet som gjorde Marie Antoinette till omslagsflicka för det världsfrånvända människoföraktet. Hans karnevalistiska samhällskritik har stått öppen för den som behöver känna att det finns ett vi, även för dem som inte vill åka med på konsumtionens expresståg.
Där har man kunnat skratta åt skiten. Men det är över. Nu var det 2014 präglas av ett mörkt allvar som inget ordtrolleri i världen kan få att försvinna. Stefan Sundström skojar inte.
Första låten heter Nog. Stefan Sundström är här och nu och i albumets kanske finaste visa Grönt grönt grönt är framtidsdrömmen avlägsen, gatorna som är allas egendom och där inte en bil finns att se ligger "längst in i dig, längst in i mig". Sista låten är ett memento mori där Sundström nyktert konstaterar att "allt som blir kvar blir till rök och till damm". Det är mycket vackert. Det gör ont. Det är dags att göra något.