Jag är nog inte den enda som tänker på Ove Sundberg när en hör namnet Henrik Dorsin. Ja, eller någon annan liten putslustig farbror (observera att Dorsin dock bara är 36!). Men faktum är att han inledde sin karriär som revymakare och dramatiker. 2007 fick han Povel Ramels Karamelodiktstipendie och samma år var han med i Allsång på Skansen där han framförde en komisk sång om ett operabesök med gamla kända operor som musik.
Med detta i bakhuvudet känner jag mig lite mindre förvirrad när Henrik Dorsin bjuder på Näktergalen från Holavedsvägen, en "humorkonsert i två akter".
Klädd i frack och uppbackad av Den vedervärdiga orkestern från hoting, inleder han med ett potpurri på tio minuter. Jussi Björlings Till havs blir Med hafs, neapolitanska O sole mio förvandlas till betydligt banalare En stol på Mio. Och Sveriges kanske mest älskade julsång, O helga natt, blir Åh Helge Skoog.
Och även om det är ett lysande grepp, att ge kända låtar nya, vardagliga och högst komiska texter, blir inledningen lite trevande. Den galakväll vi ska få ta del av går såklart åt pipsvängen – helt enligt planerna. Men vad det hela egentligen ska handla om står inte klart förrän en bit in i föreställningen då Dorsin erkänner att han faktiskt inte är i närheten av varken Pavarotti, Carreras eller Domingo. Därifrån tar han oss på en musikalisk resa som snarare driver med scenformen – och med en rad stereotypa karaktärer.
Om första akten är aningen mer personlig, är andra mer politisk. Klädd i en slags clownfolkdräkt, leder Henrik Dorsin och bandet oss genom ett tema som skulle kunna sammanfattas som "den förlorade svenskheten". Han driver med samtliga partiledare och en extra känga får Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson. Det slår mig hur fint det är att se allt fler svenska artister ta ställning - även om ingen någonsin kommer klå Soran Ismails sätt att göra det på.
Allra bäst är den fonetiska resa genom världen som Dorsin tar med oss på. Tätt följd av hans klockrena imitation av en klassiskt svår singer/songwriter. Här har han även själv svårt att hålla sig för skratt, och kommer av sig både en och två gånger. Till publikens stora förtjusning.
Fullkomligt lysande är också hans försök att sammanföra hiphop med svensk folkmusik.
Det hela avrundas med ett par väl valda ord som han omsorgsfullt plockar ur en ordbok. Och i ett sångnummer om pengar, effektfullt kompat av ett pengaregn, tar han emot ett jubel från den stående publiken.