NY BOK
Ellen Mattson
Den svarta månens år
Albert Bonniers förlag
Det tillståndet utforskar Ellen Mattson i sin nya roman "Den svarta månens år" och återger då Davids inre dialoger, strömmar av intryck, tankefragment och minnesluckor minutiöst noggrant.Det är bra likt en obduktion där allt som kommer i dagen redovisas, neutralt, sakligt, som om det dök upp medan kniven arbetade.
Berättarrösten ligger mycket nära David och när han halkar på en isfläck, slår skallen i och får en hjärnskakning så återger den där rösten hur hans verklighet börjat svaja, som inifrån själva skakningen. Och läsaren skakar med.
Efter fallet kan han inte längre skriva; "Jag vet inte hur man gör", tänker han. Som ung var han lyriker men det tog slut, kanske för att läsarna och "omvärlden inte höll måttet".
Han får för sig att en bok blivit stulen, söker den på ett antikvariat, i en lagerlokal och på ett bibliotek. Han saknar hållpunkter för det han företar sig men tror att han prövar ett nytt, öppnare sätt att leva. Eller är det hjärnskakningen som spökar?
David är "oändligt trött på den riktning allting tagit". Hans dagar ser ut som "villospår". Och han börjar inse att han "av lättja och högmod tagit för lätt på livet." Texten har en komplikation och ett allvar som imponerar. Också dialogen är stark och självklar.
Mattson har en fantastisk blick för människor, hon lyfter bara in dem i texten och så börjar de leva. Viktigast är kanske Hildur, en gammal poet som David älskade i unga år. När han nu läser om henne tycker han sig återfinna den han var, "sitt verkliga jag". "Jag fanns i hennes dikter", tänker han. Men snart driver han åter in i vanföreställningar, konspirationstankar och bisarra idéer. Det kommer som i vågor.
Vi får alltså traska med i ett mänskligt landskap som tycks vara under förvandling, förvrängt av sorg och saknad. Det handlar om stor romankonst av det obehagliga slaget. Det hela fullbordas i en virtuos, drömlik final.
Ellen Mattsons arsenal innehåller vackra, effektiva bilder, sinnlig precision och en förmåga att hålla oss kvar i drömmen. Hon är specialist på "tankeskuggor", sådant som inte tål och inte hamnar i dagsljus.
Berättelsen är egentligen en fallstudie. En olycka tycks starta eller utlösa en inre förskjutning där inget längre kan tas för givet. Fast Davids sjukdom tycks vara av existentiell snarare än av medicinsk art. Medan han väntar på en större undersökning är det som om berättelsen om hans liv rivs upp och skrivs om.