Johan Airijoki
Det är inget fel på att bo på Södermalm, det går lika många flanellskjortor och mössor per invånare där som kring Dundret. Men visst hade det varit lite coolare att tänka att Johan Airijoki precis klivit av gruvskiftet när han kliver in på scenen.
Nu gör han ändå en storartad entré genom att springa in till en introlåt och applådera igång publiken, Plannja-ikonen Vincent Lundahl (som sitter i publiken) hade inte gjort det bättre i Pontushallen.
Johan Airijoki hade publiken med sig i Kulturens hus under fredagskvällen.
Det är nya tider, nya arbetskamrater i skiftlaget och nytt sound.
Med ett snett leende i mungipan och bandana på det kala huvudet tar han sig an den stora scenen med ett hukande rörelseschema som om det är lågt till tak.
Det är det verkligen inte. Ryggen är rak och luften är fri. Här ges utrymme både till en egen variant av Riverdance och att dra på den pålitliga sågklingan till röst ut i lokalen.
Airijoki har en förmåga att vara både häftig och fin.
Efter "Tyst gråt" får han kvällens första stående ovation och vi får sedan troligtvis uppleva nytt Luleå-rekord för antal vrål från en sittande publik under en konsert.
Varje gång starköl nämns eller sex anspelas skriker folk rakt ut. Stämningen är laddad.
Närmare 600 personer var på plats i Kulturens hus för att se Johan Airijoki. Recensenten tror att det kommer vara ännu fler nästa gång.
Men Luleå har problem.
När lilla salen i Kulturens hus är för liten är alltför ofta stora salen för stor. Det är precis under den här typen av kvällar som det märks av som mest. Det finns ingen naturlig konsertlokal för en publik på 600 personer.
Johan Airijoki hanterar små barer, vackra landskap, snödrivor och täta klubbar. Artisten kan dominera i stimmiga miljöer med en röst som kan jobba sig igenom ljudväggar och han kan göra sig hörd på blåsiga fjäll utan band.
Men att spela inför en publik som satt sig ner i stolsrader efter en lång vecka är inte hans signum. Det är för lite svett, för mycket luft, för långt mellan kropparna.
Den stora scenen ger möjligheter att skapa en större produktion och under hela kvällen spelades bilder upp i bakgrunden.
Troligtvis är det bara en grop i vägen och är det något vi vet så är det att Johan Airijoki hanterat större gropar.
Genom utnyttja möjligheterna låter han stämningsfulla bilder på skogar, gruvschakt och eldar ta upp bakgrunden. Bandet trycker in ett 1970-talsdoftande ljud i förstärkarna och Malmbergets Boss tar stora bredbenta kliv. "Sluten verkstad" är som en ostoppbar långtradare med nedvevade rutor och "Tomtebloss" blir både Deep Purple och reggae. Det är arenarock i Malmfältskostym.
Johan Airijoki behöver inte bekymra sig över lediga stolar i stora saler länge till.