NY BOK
Marianne Peltomaa
Om detta talar vi inte
Scriptum förlag
Marianne Peltomaa berättar om ett 1920-tal ur ett småstadsperspektiv i ”Om detta talar vi inte”. Författaren har tillägnat boken sin mor, som också gett henne material om livet efter inbördeskriget ur ett barns perspektiv.
Den svenskspråkiga medel- och överklassen i den lilla staden håller sig med pigor med finska namn. Herrskap och tjänstefolk, överordnade och underordnade. Uppdelningen var total. En av dessa pigor, Helvi Lampinen, har en bakgrund på den ”röda” sidan under några kaotiska månader under inbördeskriget 1918. Hon hamnar också i ett helvetiskt fångläger (ingående beskrivet i flera kapitel) men ”befrias” av sin tidigare arbetsgivare bankdirektören Henrik Dahlman och hans fru Signe Dahlman. Ett solitt borgerligt barnlöst par i 55-års åldern. Helvi som är i 15-års åldern blir ”villkorligt” frigiven efter rekommendation från familjen Dahlman och arbetsgivaren skall också rapportera till polisen om hon sysslar med några röda ”aktiviteter”. Detta omyndigförhållande skall gälla till hon är i 20-års åldern.
I det Dahlmanska hemmet, precis som hos många andra i samhällsbevarande ställning, vill man nu "lägga locket på". Finland skall vända blad. Det tråkiga och upprörande inbördeskriget skall man inte prata om. I boken berörs bara i förbigående bolsjevismen i Ryssland, förbudslagen i Finland, de politiska spänningarna. Det är det lilla livet som skildras.
Boken handlar i huvudsak om kvinnor, och dessa är ”offer”, oavsett om de tillhört den röda sidan eller är styrda av den småborgerliga konvenansen med syföreningar, ett inrutat och passivt liv och ett klädmode som styrs av korsetten. Männen lever i sin värld. Där gäller arbete och framåtskridande. Över tid sker dock långsamma förändringar för kvinnorna. Pigan får kalla sig hembiträde. Kvinnor börjar starta egna företag.
Helvis arbetsgivare, Henrik och Signe, blir fosterföräldrar vid hög ålder. Inte på grund av barnlängtan utan för att Henrik sitter med i en förmyndarnämnd som hanterar föräldralösa barn. Tanken är förstås att den fortfarande tonåriga Helvi skall ta hand om den 6-åriga Alice, men livet tar en annan vändning för de inblandade.
Det märks att författarinnan vet vad hon skriver om när det gäller barnperspektiv. Hon är själv adoptivförälder. Några av bokens bästa kapitel handlar om den föräldralösa flickans upplevelser av vuxenvärlden.
Marianne Peltomaa har skrivit en mångfasetterad roman med starkt barn- och kvinnoperspektiv. Männen i boken är mera schabloner. Här gäller arbete och alkohol. Det är dock en lite för lång bok, 370 sidor. En del sekvenser hade kunnat utgå.