TEATER
Titta pappa, en död cirkus
Manus: Staffan Westerberg och Kristina Lugn
Regi: Martina Montelius
I rollerna: Maria Sundbom Lörelius och Maurits Elvingsson
Gästspel på Norrbottensteatern den 20 april kl 19.30
Staffan Westerberg är personligen inte närvarande i teatersalongen, men han öppnar den med ett rungande ”Hej till publiken” via etern. I samma andetag prisar han sina genom tiderna käraste teaterkollegor på Norrbottensteatern, nämligen Sara Arnia och hans genom tiderna mest älskade kostymtecknare Ina Andersson. Det går en glad och uppskattande susning genom publiken.
Skådespelarna Maurits Elvingsson och Maria Sundbom Lörelius får den varma elogen att de förlängt Staffans liv genom att åta sig att spela och turnera med denna pjäs som är sprungen ur hans och Kristina Lugns samarbete på teatern Brunnsgatan Fyra i Stockholm för tio år sedan. ”Leve publiken och den vansinniga teatern” ropar Staffan Westerberg och spelet kan börja.
Den oförliknelige teatermannen Staffan Westerberg har redan här tjusat oss i publiken, och värmen och kärleken till denne lekfulle teaterman är inte att ta miste på i teaterrummet. Vi anar kanske lite till mans, men har inte en susning om vad som nu ska levereras av våra två karismatiska skådespelare på den fantasifullt dekorerade scenen.
Men vi tar det från början. Redan för drygt tio år sedan, när Kristina Lugn drev Teater Brunnsgatan Fyra, skrev Staffan och hon en pjäs tillsammans. På grund av olika svårigheter och motgångar fick pjäsen aldrig någon premiär. Inte förrän efter Kristina Lugns död kom den att aktualiseras av dottern Martina Montelius, som nu ärvt teatern efter sin mor. Det hann komma en pandemi emellan också, men i november 2021 blev det premiär med Martina Montelius som regissör.
Spelet kan börja – publiken får nu bekanta sig med karaktärerna Albert och Berit, som tycks känna varandra sedan skoltiden, och som kanske har en ungdomskärlek bakom sig. Som medelålders möts de på strandpromenaden vid ett gammalt hotell. Deras inbördes förhållande är oklart för dem själva och följaktligen även för publiken. Utifrån Alberts och Berits osäkra minnen om huruvida de över huvud taget känner varandra, har haft en relation tidigare, om de ens gillar varandra, så tycks de ändå förenas i en gemensam vurm för uppstoppade djur och ett eventuellt vaktmästarjobb på Biologiska museet.
I denna livliga enaktare blir vi som publik indragna i diverse mer eller mindre olidliga händelser, som att den ovan nämnda Strandpromenaden förvandlas till en begravningsbyrå, ett dödsrike, en lägenhet, en Bruno Liljeforsmålning. Alberts och Berits relation och sinnestillstånd skiftar än hit än dit. Ömsom är de vilsna barn, en rörhöna, en kronhjort, Jesus, begravningsentreprenörer, osaliga andar, vilsna pensionatsgäster. De hinner också med att drabbas av en diktarinna vars dikter strötts ut här och där. Fasaväckande, roligt och alldeles underbart galet får skådespelarna oss med på en härligt dråplig skrattfest.
Som Martina Montelius skriver: ”Vi måste spela teater! Hur ska vi annars kunna rymma från döden? Eller rättare: Hur ska vi annars inrymma döden i oss?”
Kristina och Staffan skrev varannan scen till den här pjäsen som döptes till ”Titta pappa, en död cirkus”.
Maria Sundboms ”rörhöna” och ”serveringsmänniska” på Västkusten och i Vasastan hedras av Staffan som outsägligt viktig för hans teaterliv. Maurits Elvingssons kronhjort som får jobb som rörmokare och vaktmästare på Biologiska museet får likaledes en eloge av sin nestor.
Efter en timme och tjugo minuters oförglömlig teater tackar skådespelarna för sig, och med Staffan Westerbergs fina underfundiga röst klingande i våra öron går vi ut i vårkvällen och övermannas av minnen från hans otaliga pjäser genom tiderna på Norrbottensteatern tillsammans med vår grand old lady Sara Arnia och många med dem. Och så påminner Staffan oss i andanom att Brunnsgatan fyra ursprungligen faktiskt bara var en helt vanlig gammal potatiskällare, alltid mån om att landa jordnära och avstå från allt ”märkvärdiggörande”. Med orden : ”Jag lever i en overklighet och jag är sjuk men samtidigt så är jag lycklig över att Martina tar hand om sin mammas och min pjäs” tackar Staffan för denna gången.