Det finns nästan inget som gör en filmkritiker så självbelåtet nöjd som en redig dos fyndig metafilm. Det egentligen billiga knepet att låta rollfigurerna diskutera uppföljare - hur de alltid får en större budget och ofta går ut på att göra samma sak en gång till ("som om det skulle funka") - höjer betyget rejält för 22 Jump Street inledningsvis.
Precis som i föregångaren 21 Jump Street (2012), nya versionen av den gamla Johnny Depp-tv-serien, är manuset fullt av filmreferenser (här finns till och med en snabb Benny Hill-blinkning) och är inledningsvis riktigt kul.
Jenko (Channing Tatum) och Schmidt (Jonah Hill) får denna gång uppdraget att infiltrera ett college i jakt på en langare som sprider en dödlig drog bland eleverna. "Precis som förra gången", konstaterar de och fortsätter att undersöka både homoerotiska buddy cop-klichéer och det typiska college-livet, så som det brukar skildras på film.
Jenko hittar hem bland sportkillarna och Schmidt tar sig an en poetryslam-persona och får till det med en snygg konststuderande, vars rumskompis bara inte kan sluta pika honom för att han ser så gammal ut.
Det hela är gjort med gott humör och den första timmen är sprängfylld med fyndigheter. Det tas ofrivilliga droger, bjuds på farsartad slapstick, dildohumor och det blir naturligtvis kris i Jenkos och Schmidts förhållande. Peter Stormare dyker upp som skurkrelik, som hämtad från 90-talet.
Alltså, själva handlingen är naturligtvis stendum rakt igenom. Det gör inget så länge skämten fylls på lika snabbt som collegestudenter på springbreak-lov. Men hur charmiga Channing Tatum och Jonah Hill än må vara blir det slut väl glest mellan skratten.
Och det finns inget som gör en filmkritiker så benägen att sänka ett från början högt betyg som en lovande start, som landar i en otillfredsställande seg tredje akt.