NY BOK
Asta Olivia Nordenhof
Djävulsboken
Översättning: Johanne Lykke Naderehvandi och Khashayar Lykke Naderehvandi
Norstedts
I sin nya roman" Djävulsboken" avbildar hon alltså den onde. Här är han dock en figur utan resning, bra lik den hala typ som från och till har slitits sönder på kultursidorna.
Egentligen levererar Nordenhof en stridsskrift, riktad mot kapitalismen. Den förstör våra livsval och våra värderingar, påpekar hon gång på gång i vredesmod. Samma budskap fanns i hennes senaste roman "Pengar på fickan" men där var stoffet bättre gestaltat.
Böckerna ingår i en svit som är tänkt att omfatta sju verk, alla på olika sätt grupperade kring branden på färjan Scandinavian Star 1990, då 159 personer omkom.
"Djävulsboken" består av en prolog och fyra delar. Förordet, Öppna hus och Vinterhus består av mycket glest satta lyriska verser, där varje rad innehåller som mest fyra ord. Del ett och del tre är prosatexter där vi får möta djävulen.
Berättaren har en tid jobb på en lyxbordell där hon trivs bra och också är nöjd med arbetet. En dag tar hon emot fjorton kunder. Vi möter alltså ännu en gång en bild av den lyckliga horan.
Fast samtidigt tvivlar hon på sin egen person. ”Finns det helt enkelt inget djup bakom den tavelduk jag kallar mitt liv”, frågar hon sig.
Berättaren hade i den förra romanen en vana att bryta, reda ut och analysera sig själv och så är det i den nya boken också. ”Nu kan jag inte förhala berättelsen längre”, meddelar hon vid något tillfälle och det känns som en adekvat formulering. Den där rösten vänder sig ofta direkt till läsaren.
Det blir sidospår och utredningar som aldrig riktigt betjänar historien, tycker jag. Berättaren kliver på det sättet ut och in i historien och mixtrar ständigt med flödet och kronologin.
Så dyker en man upp och hyr kvinnan på bordellen. De far till London, hon installeras i en lyxig våning och kan själv bestämma över relationen och sin tid i hans lägenhet som hon dock inte får lämna.
Hon bor där halvannan månad och skriver ständigt. Materialet ska bli en text, där hon vill ”frambesvärja sig själv”.
Den där mannen, djävulen själv, är stenrik men egendomligt konturlös. Han är vegetarian men för i övrigt tanken till den tomma tavelduk hon tidigare jämförde sig själv med.
Hon bolar, ungefär som häxorna på sin tid, med djävulen. Så lägger de en stor kniv mellan sig i sängen. Med den börjar de rista in ord på varandras hud. De talar om att en av dem ska döda den andra.
Den andra delen i romanen pläderar för att vi ska öppna oss själva och våra hus för varandra och blir en rätt banal ström av ord. Men det ”är så / vi får världen / att börja leva”, meddelar rösten.
I nästa del är berättaren intagen på sinnessjukhus där hon spelar en kvinna som är besatt av djävulen (men tror också från och till att han ”har sin hemvist” i henne). Hon får elchocker och stora doser piller. Hon är en besvärlig patient – men har i hela sitt liv krånglat och bråkat och känt sig oälskad.
Nordenhof har ett vigt, energiskt språk och hittar träffsäkra metaforer. Men hela den arsenalen riktas också i hög grad inåt.
Man förstår av förordet att hon kört fast ordentligt under arbetet. Hennes kortroman blir till slut för splittrad och texten känns både ofullgången och sönderskriven. Det är likaså svårt att se hur "Djävulsboken" knyter an till svitens tema.