Lovelace bygger visserligen på den spektakulära och sanna historien om Linda Lovelace men är i grund och botten den sorgligt välkända berättelsen om den unga ledsna flickan som träffar en drömprins som visar sig vara ett svin.
I det här fallet uppstår det också, i mötet mellan dålig självkänsla, ungflickskött och ett grisigt patriarkat, en fruktansvärd nivå på övergrepp och utnyttjande.
Linda Boreman, som bor hemma hos sina konservativa, stränga föräldrar, möter sin Chuck Traynor på rullskridskobanan. Han är charmig, rolig och räddar henne från tillvarons tråkighet. Sakta, men mycket säkert, bryts hon också ned av honom.
När det visar sig att Chuck har ekonomiska problem blir hon hans gödkalv. Och världens mest kända porrstjärna på kuppen. På Chucks initiativ gör hon Deep throat, som blev en trendig världssensation på 1970-talet. Linda fick börja hänga på kändisfester och blev, ironiskt nog, en omslagsflicka för den sexuella revolutionen.
Amanda Seyfried funkar bra i rollen som den naiva Linda. I filmens bästa scener möts hon och Sharon Stone som mor och dotter, där man med hjärtat i halsgropen ser på hur mamman i missriktad välmening tvingar sin dotter att gå tillbaka till den äkta mannen som slår henne. Kvinnors utsatthet genom historien ringas in i några få repliker, som nästan tar hårdare än allt jävelskap som männen utsätter Linda för.
Detta är en stark historia. Men den berättas på ett onödigt tillkrånglat vis och lyckas bara sådär med uppsåtet att visa att det går att komma ut på andra sidan som en hel människa efter traumatiska upplevelser. Genom hopp fram och tillbaka i kronologin dunkas visserligen budskapet om hur hemskt livet var för Linda in ordentligt. Porrfilmsinspelningen och förnedrande övergrepp skildras omsorgsfullt. Men vägen till hennes upprättelse, som filmen låtsas vara intresserad av, det går skissartat snabbt.