Foto: Petra Älvstrand
Bäst: Lene Grawford Nystrøm röst tar oss tillbaka till Britney-erans nasala bebisröst och får oss att undra varför vi någonsin lämnade den. Hon är cool, karismatisk och äger showen. Med ett scenspråk som får den stelaste att vilja vicka på höfterna och med en lekfullhet som gör en glad.
Publik (och sämst): Publiken får den festliga tuggummipoppen att kännas söndertuggat utan smak och stuns. Visst formades ett v av ett dansant gäng och stundtals tog även den skingrande horden baktill ton till de allra största hitsen. Men det var alldeles för lite klister för att tituleras som festivalens stora dragplåster. När gruppen inte fick gensvar när micken åkte fram mot publiken i "Doctor jones" blev det definitivt, Aquas potential till helgens bästa spelning försvann.
Oklaraste: René Difs behov av att "kissa" på publiken med sin vattenflaska upprepande gånger.
Setlist: Cartoons Heroes, Calling you, No Party patrol, Around the world, Happy boys & girls, Turn back time, Dirty little pop song, My oh my, Back to the 80's, Barbie girl, Lollipop (Candyman), Doctor Jones, Roses are red.
Längd: En timme.
Betyg: 3
Sammanfattning: Spelningen får mig att önska att jag var tonåring på 90-talet, för så kul är det inte att 25 år senare stå på Kirunafestivalen och få uppleva deras musik live för första gången i en avslagen Kiruna-kärna. Största bokningen i igenkänning (Barbie girl) och en låtkatalog som ljudsatt mångas trevande steg genom livet, men ikväll räckte inte den utlovade nostalgitrippen till extas.
