Alla har hört Smith & Thell, men inte många har en åsikt om dem. Några av landets hetaste låtskrivare har Tourette-sprutat ur sig hitlåtar de senaste åren.
Duon har ändå ett rykte, bland en del som bara hört dem på radio, att vara lika spännande som att se målarfärg torka.
Att se dem live på Kirunafestivalen är snarare som att se två barn öppna färgburkarna och kasta dem vilt omkring sig.
Smith & Thell sätter definitivt kulör på kvällen.
Ferrumparken är så där härligt full av publik och lekfullheten på scen lockar fram till allsång bland låtarna som alla har hört. På gott och ont. Sångarna, som båda två kan måla vackert med sina röster, lämnar mer än gärna över penseln till publiken och som åskådare blir det inte lika vackert.
Men hellre lite missade fläckar och lustfyllt arbete än en pliktskyldig roller.
"Pixie´s parasol", "Nangilima", "Radioactive rain", "Planet Mars", "Year of the Young", "I wanna dance with somebody", "Forgive me friend", "Hotel walls" ... bara Kiruna kickers radar upp lika många hits den här helgen.
Det är som 60 kulörta minuter.
Maria är så taggad att hon ibland går omkring med två mikrofoner på scenen. Victor visar att det går utmärkt att leva rövare på scenen med en akustisk gitarr.
Ibland är det skönt att bli överrumplad – även om det är av en hink med färg i ansiktet.