NY BOK
Elise Karlsson
Smuts
Natur & Kultur
För Hélène blev klubben en litterär språngbräda och hon kunde därefter av egen kraft skaffa sig en kulturell position, något hon drömde om redan i "Klass", en tidigare roman av Karlsson, som också handlade om Hélène.
Nu, tio år senare, erbjuds hon åter att medverka i klubben och tackar ja. Mikaela, ställets prästinnan och nav, nyöversätter "En midsommarnattsdröm" och Hélène ska spökskriva hennes manus, så att texten blir spelbar.
Att träda in i Klubben är som att "gå ner i underjorden", vilket alltså ändå lockar henne. Folk verkar hårdare men Hélène anar "mjukheten de en gång bar". Och alla är "fullkomligt medvetna om hierarkin i varje stund".
Karlsson skriver med stor precision, med ett milt tilltal som riktas inåt, delvis vänt mot den hon var. Men texten gör motstånd på ett lite obestämt sätt. Jag får hela tiden sakta in min läsning, som när någon i ett samtal är för lågmäld.
Samtidigt får man en känsla av att det som händer mellan människorna under arbetet med pjäsen också utspelas som på en scen, det verkar rollstyrt, till och med de sammanbrott som förekommer.
I vartannat kapitel för Mikaela pennan. Hon lämnar då och då över nya sidor. Men de liknar mest prosalyriska skisser i en dagbok, inte en översättning av Shakespeares pjäs.
Serner, Mikaelas parhäst, är en marginell och diffus figur, inte inblandad i den konstnärliga verksamheten, men "alla män vill spegla sig i honom". Hur han nu har lyckats skapa sådana spelregler.
I intervjuer har Karlsson sagt att hon var ointresserad av honom, en rätt ofruktbar inställning när man ska skapa människor i en roman.
Serner skulle i "USA kunna få livstidsdomar staplade på varandra. Här går hans brott knappt att mäta i år, de som kan bevisas", meddelar Hélène plötsligt. Det handlar förstås om att han förgriper sig på unga kvinnor.
Det blir en del konflikter och trassel under arbetet med pjäsen men den går upp och premiärpubliken ger föreställningen stående applåder.
En väninna som är advokat ber Hélène att fotografera delar av klubbens dokument. Hon anar att hon då kan förgöra de människor som är knutna till scenen.
Det allvarligaste övergreppet består i att de två som styr klubben slutade att älska en ung kvinna, vilket fick dödlig utgång. Det är just den sortens dramatiseringar som gör romanformen nödvändig.