NY BOK
Karin Smirnoff
Sockerormen
Polaris
Blev den då lika spännande som debutserien? Författaren tar i och skapar en skruvad historia. En pedofil som tar sig an två musikaliska underbarn som når internationell framgång under gärningsmannens ledning. Det hela svävar i overklighetens dimma och väcker inga känslor hos läsaren.
Overkligheten kan ju vara spännande, men det är inte ”Sockerormen”. Två barn med taskiga hemförhållanden som skriver en symfoni om döden redan i småskolan och slår världen med häpnad. De rör sig också hemtamt på egen hand i storstaden Paris i jakten på huvudpersonen Agnes förlupne pappa. Det blir för mycket.
Smirnoff hade en fin personteckning i Jana Kippo-serien. Då rörde hon sig på hemmaplan, i den västerbottniska byn och i norrbottniska Tornedalen. Vi fick komma nära hennes personer. Nu är hon på bortaplan, i Södertälje, och hon lyckas inte sätta färg och profil på personerna.
Rent språkligt har Karin Smirnoff rättat in sig i ledet och det är bra. Inte så mycket dialekt och egennamnen får nu stora begynnelsebokstäver. Men det stör fortfarande läsningen att hon inte använder kommatecken. Ett komma kan betyda så mycket, som i meningen ”Nej dummer säger han i en vanlig spis”. Den meningen på sidan 225 bör svensklärare ta till vara.
Polaris borde ha refuserat ”Sockerormen”. Det hade varit att vårda Karin Smirnoffs författarskap.